Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1870, sida 3

han endast medförde en vexel i stället för penningar. De uppsökte mig följande dag, och en af dem sade mig,att han skulle ombesörja saken, så att jag endast behöfde invänta Kinck i Bollviller och föra honom till Wattviller, der de skulle hålla ig tillreds, men att jag borde köpa en butelj vin, för att dricka på vägen. Jag gjorde som de sagt. Och såsnart vi fått sigte på dem, sade jag till Kinck, att de der voro våra medbrottslingar. Vi vandrade uppför berget tillsammans. Ilalfvägs stannade vi och drucko vin ur den butelj jag köpt. Densamme, som rådde mig köpa buteljen, sade nu, att han ville bära den, hvilken jag medgaf med stort vöje. Vi fortsatte vår väg. När vi hunnit nästan upp på berget, stannade vi åter för att hvila oss. Den som hade buteljen räckte den till Kinck, som drack och genast föll till jorden. Vi andre visste icke hvad detskulle betyda. Då sade han som jag g förgilta en hund. Han uppmanade mig derelter att skrifva på vexeln summan 5,500 francs och skicka den till Roubaix. Kincks ögon och att detta icke skulle länge pasera obemärkt; men mannen, som förgiftat vinet, ade, att han skulle resa till Roubaix och uppgöra saken med fru Kinck. Jag afrådde honom icke derifrån, ty jag var den mest blottstälde. När jag emellertid sann, att jag ej kunde uppbära pengarne, reste jag till Roubaix för att helsa frun från mannen och säga henne, att hon skulle återfordra pengarne från postkontoret i Guebviller. IIon skulle för det ändamålet ditsända sin son Gustave, som, sedan han uppburit summan, skulle begifva sig till Paris till sin far och mig. Derefter reste jag öfver Lille till Paris, der jag tog in på IIOtel du Nord, emedan jag inbillat familjen Kiuck, att Jean Kinck bodde der, och jag gifvit dem denna adress. Om allt detta skref jag till mina medbrottslingar, och två af dem kommo till Paris, för att vara mig till biträde: den unge mannen och den andra i ordningen. En dag voro vi tillsammans på ett värdsbus och drucko öl, såsom det fruntimmer intygar, som vittnat emot mig. Under hela tiden brefvexlade jag med Gustave och fru Kinck. Såsvart Gustave kommit till Paris, bad jag honom skrifva till sin mor, hvilket han gjorde. Derefter gingo vi alla fyra till Pantin, der samme man, som dödat fadren, också dödade sonen, och de begrofvo honom. Den medbrottsling, som qvarstannat i Muhlbausen och som var gift, underrättades samma dag, att han skulle komma till oss. Ilan kom Söndags altoa, samma dag de sista brotten begingos. Vid sin ankomst till Strasburger-bangården emottogs han at mig och den unge mannen, som fullständigt kände Paris; den andre var under tiden syssesatt med att gräfva grafven. Den unge mannen och den sist anlände begåfvo sig till Pantin, medan jag gick till Nord-bangården, för att mottaga fru Kinck och hennes barn. Jag förde dem till Pantin, der de tre medbrottslingarne, enligt ölverenskommelse, gingo bredvid oss på gat m Chemin-Vert. Den starkaste kastade sig öfver fru Kinck och dödade henne, medan de två ardra höllo varnen. När fruntimret var dödadt, kastade sig den starkaste öfver barnen och stack dem med knitven. Den äldste, som är gift, ille hindra honom derifrån och frånrycka honom knifvea, och jag kom den äldste till hjelp, ty jag rille icke, att de yngsta barnen skulle dödas, ty de kunde icke blottställa oss. Medan den äldste höll den andre, fattade jag knitven vid bladet och atbröt den i mina händer. Det var då jag skar mig. Men det var redan för sent. Derefter hemtade jag de andra barnen. Densamine, som dödat de andra, strypte de två, medan den unge mannen strypte den störste af gossirne. Derester tog han hackan och slog dem mel henne, för att vara säker, att de icke skulle uppträda lefvande inför honom. 3 drog mig tillbaka till en tillika med len äldste medbrottslivgen, medförande den lilla sorgen, som innehöll penningar och papper. Den starkaste af oss bade på förband grätt grafven, och en halt timme derefter kommo de begge anIra till oss och sade, att vi voro säkra mot uppVi gingo och sågo efter, huru de gjort, ch fuuno, att fotstigarne voro återställda och allt som förut. Derefter öfverenskommo vi om en nötesplats för morgondagen nära Pantin-tullen, ör att olverlågga om hvad vi borde göra.j Följande dag iufann jag mig på mötesplatsen, de underrättade mig att allt var upptäckt. Det terstod oss ej annat än att fly, emedan jag vitats å hotellet under namnet kinck. Den yngste och den äldste återvände samma lag till Muhlhausen, den yngste emedan han måte hafva sina papper och hvad han kunde uppinga i penningväg, den äldste, för att stanna hos in hustru och sina barn, ty ingen bade sett hoom i Paris. Deno starkaste och jag skulle resa ill Havre. Jag gick till hotellet att ömsa linne. Jag tog ned mig penningarne och papperen, emedan jag e, att det fanns värdepapper bland dem. Min leslagare ville köpa bränvin för att dricka på ägen. Jag inträdde med honom i det värdshus, vars värdinna och kypare hafva vittnat mot mig. ch vi begåtvo oss till Saint-Lazare-bangården, er vi åtskildes, för att undvika misstankar. Ty ngen skulle kunna tro, att en ensam person förnätt göra något sådant, hvilket ocksä är sannt, y jag tror icke, att någon, vore det ock den dumlaste, kunde uppgöra en slik plan, än mindre erkställa den ensam. äffades i Havre. Der blef jag häktad. Det inner ni. Jag vill blott tillägga, att jag anat att genast eter min ankomst till Ameergifva mina följeslagare. Straxt efter min häktuing skulle jag hafva anifvit mina medbrott om alla va en, lUvilken köpte bi ugste är al en aktningsvärd familj, och jag er blott alltför väl deras sorg, som ha en sådan on. Den äldste är familjefar. Om jag upptäcker n af dem, skola äfven de andre blitva upptäckte, ch en hel familj skulle beröfvas sitt bröd. Fi enskull anger jag dem icke. Jag skall ensam bära följderna. Det är nog red min familjs olycka, utan att andra behöfva örtas i elände. Dock hade den starkaste förtjeat straff. Jag har aflagt två falska bekännelser; men denna ng är det rena fullständiga sanningen. Den fö bekännelsen gjorde jag, för att icke ang ina medbrottslingar ach fär att hafria Kn Å Jag insåg, att jag var miss änkt i fru! i , att han i vinet slagit den blåsyra, t honom några månader förut, för att 1