nemligen huru i dessa anstalter sjelflörvållad och oförskylld nöd, straffade personer, osedliga qvinnor, gamla arbetsoförmögna män och fruntimmer, förderfvade och föräldralösa, men välartade, barn voro sammanblandade och förde ett samlif, som ej kunde vara annat än i hög grad förderfligt för dem alla och betänkligt för samhället. Den nästa vigtiga fråga, som framställde sig, var hvad som kunde göras för att bota dessa samhällsolyckor, och man tog kraftigt itu med lösningen häraf, ledd af de upplysningar om orsakerna till fattigdomens tilltagande, hvilka i det föregående omnämnts. ,Fattigvårdskomiten föreslog, som bekant, en fullständig omorganisation af hela den offentliga fattigvården, i det den lade hufvudvigten på, att en moralisk afsöndring blefve gjord, icke blott så, att samma anstalt icke mera såsom hittills skulle inrymma olyckliga från alla sambällets lager, hvaraf följden blef, att det mest förpestade af dessa spred sin smitta till alla de andra, utan äfven på så sätt, att man afsöndrade de värdige behöfvande, hvilka endast nödtvunget och efter många lidanden kastade sig i fattigvårdens armar. Dessa föreslog man den privata fattigvården att åtaga sig tillika med alla dem, om hvilka det fanns utsigt, att de, genom att befrias från att pätryckas den officiella sattigvärdens all sjellkänsla tillintetgörande prägel, skulle bli i stånd att åter resa sig. Slutligen uppmanade man samtidigt härmed äfven till en samverkan mellan och organisation af den privata fattigvården. Hvilka bemödanden man sjort härför och hur långt man i detta afseende kommit, skola vi betrakta i fortsättningen af denns uppsats. (Forts.) —