Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1870, sida 3

återkommen till sin cell, var han dyster och djupt nedslagen. Ånnu dagen förut visade han sig särdeles munter i cellen, åt med god aptit, spelade kort med en af bevakningen och sof om natten lugnt. Ilan hyste då ännu den starkaste förtröstan till sin historia om medbrottslingarne och ansåg det icke möjligt, att han skall blitva afrättad. — Hans advokat Lachaud afstod i sitt försvarstal helt och hållet från försöket att väcka medlidande för den anklagade och inskränkte sig till att begära fortsatta undersökningar, emedan han ansåg det sannolikt, att medbrottslingar funnes, hvilka då icke borde gå ostraffade. Psykologiskt intressant är, att den köld och likgiltighet Traupmann inför domstolen ådagalade öfvergaf honom alldeles, när varfsarbetaren IIaguel, som med fara för eget lif hade uppdragit Traupmann ur hamnen i Havre, framträdde såsom vittne och helsades af åhörarne med applåder, af domaren med loford öfver hans hjeltemod. ,Det var intet hjeltemod alls, ty jag var sanslös, utbrast Traupmann och riktade på Ilaguel en blick, gnistrande af hat och vanmägtig vrede. Mördaren, som känt sig stolt öfver sin olyckliga ryktbarhet, intogs af afund, när en hederlig mans modiga och uppoffrande handling blef föremål tör bifall.