Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1870, sida 1

Med sådana belopp, med så ofantliga summor, skulle man nästan tro, att det måste vara en afundsvärd lott att vara behöfvande i Danmark, eller åtminstone i Köpenhamn. Vårt land har nu, tyvärr, blifvit så litet, att folket, snarare ån att betraktas som cn nation, kan sägas utgöra en familj, och när inom en dylik finnes en sådan beredvillighet att gifva som den, hvarom man af det ofvannämnda kan bilda sig ett begrepp, måste man känna sig frestad att instämma i skaldens ord, att här hafva ,få för mycket och färre för litet. I denna tro har man också länge sväfvat. Man kunde väl då och då möta bleka, hålögda ansigten på gatorna, eller i trappgångar och i portar vid trasikerade platser påträffa små trasiga och utmärglade barn, men man lade icke vidare märke bärtill, undantagandes för så vidt som man gaf dem en allmosa. Hur trygg man var inses bäst deraf, att då stadsfullmäktige (Borgerreprsesentanterne) år 1865 beslutade nedsättandet af ett utskott, som skulle taga omordnandet af sattigvärdsförhällandena under öfvervägande, fattades detta beslut endast med några så rösters majoritet, så föga insäg man nödvändigheten af en dylik åtgärd. Men då uppdykade en dag hela den förfärliga sanningen och öfverraskade helt säkert de flesta som en blixt från en klar himmel, den sanning nemligen, att fattigdomen under en följd af år varit i ständigt tilltagande uti hufvudstaden, att det finnes stora qvarter af staden, i hvilka mindst hvar tredje menniska emottager fattigunderstöd, och att derför ett eller annat måste göras för att afvända den hotande faran. Den rörelse, hvilken denna upptäckt framkallade, var mycket stark. Impulsen till densamma utgick till stor del från en