Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1869, sida 3

som Församlingens Ledamöter säledes hafva tilräckelig tid, at sig församla, så varder tillika pämint. at de sig icke försumma. emedan så snart ssammanrineningen slutad är, dörren tillyckes, til I förekommande, at ej någor, under hvarjehanda förevändning, må sig intränga, och den vid val-för ningen nödiga stillhet och ro därigenom förstöres shafrande de, som komma försent, och således uteNR blifva, at sig sjelfve skylla. 4) Församlingens Ledamöter, som til valet sig infiuna, måge icke tränga sig iram i Choret, eller på gångarne blifva stående, emedan sådant skulle I gifva anledning til sorl, buller och oreda, samt hindra Magistraten, at valet vederbörligen förrätta, utan böra de, så snart de i kyrkan komma, genast sätta sig tillsamman så tätt, som mögeligt är, i de I på ömse sidor om store gången varande bänkar, ssomt där tyst och stilla förblifva, till des hvar och sen blifver upropad, at des röst afzifva, eller eljest fär tilstånd att framträda: börande den ordränz sakttagas, at Församlingens förnämare och hederligare Ledamöter intaga de närmaste och främste ukar å ömse sidor til Choret. och de öfrige sätta seig längre neder. Och som valets ordentelighet til Sstörre delen beror på denna punctens noga iak gande; så åligger Stads-Fiscalen hafva ti upseende, det ingen före eller under valet begifver sig utur bänkarne, tränger sig fram i Choret, eller stadnar på gångarne, emedan den, det gör, den olägenheten möter, at icke allenast blifva påmint träda tilbaka och sig på sit ställe sätta, utan ock, at intet afseende göres på hvad han då kunde hafva at säga. Och bör den, som något tala eller föreställa vil, beskedligen på det e, der han sitter, äska ljud, då honom icke förvägrat blifver, des mening och tauka at framföra. Magistraten är, såsom man af ofvanstående erfar, en upplysande och varnande, en rådande och förmanande myndighet. Det herrskar mellan henne och borgerskapet ett patriarkaliskt förhållande, hvilket vill säga, att de stå mot hvarandra , hand i hår och knif i strupe. Oupphörliga tvister, alla härflytande ur magistratens vana att betrakta sig som pappa och i denna egenskap utöfva förnuftigt godtycke, medan borgerskapet anser sig fullmyndigt och pockar på sina privilegier. Tristerna hänskjutas til högre forum, och man vet på förband, buru detta skall uttala sig. Magistraten har alltid rätt mellan, borgerskapet a rätt under riksdagarne. Medan preses funderar på denna ur högre synpunkt svårförklarliga omständighet, åker han öfver Gullbergsbro, i hvars grannskap, på fältet wellan skansen Lejonet och Mölndalns-åns utlopp, ett af garnisonsregementena har sin exercisplats. Vidare bär det uppför Redbergslid, förbi Redbergs gästgisvargärd och in på danska vägen, som kallas så, emedan danska regeriugen underhåller honom i och för sin post på Norge, hvilken naturligtvis ej får passera igenom den befästade staden. Genom gröna parker går nu färden upp till Kärralund, der efter åbörd predikan och intagen middag de gamla minnena från kung Karls tider åter upplifvas. Ösverste Carlberg nu sjuttiotre år gammal, men ännu märkvärdigt kry och kraftfull. Alla veta vi, att det var två göteborgare, Kaulbars och Carlberg, som under den ödesdigra natten d. 39 Nov. 1718 stodo kungen närmast, när ban i löpgrafven träffades af det dö dande skottet. Ilerre Jesus, konunger skjuten! — detta rop från Kaulbars par till Carlberg hör han ännu mången gång i drömmen, fastän mer än ett halft århundrade sedan dess förflutit. Om Utfall, bankokommissariens son, som gjorde det djerfva nattliga angreppet på Tordenskiolds flotta och återvände triumferande till. Göteborgs 1iviere med ett stort antal tagna fiendtliga fartyg, har Carlberg mycket att berätta, ty han känds Utfall personligen och ibägkom honom ända från den tid då han som yngling dref omkring på stadens gator och gjorde odygd. Personligen kände han äfven den förskräcklige Lasse i Gatank, skepparsonen från Onsala, som äterupplifvade vikingatidens både bragder och missdåd. rlberg tjenstgjorde som fortifikationsofticer å Ny IIsborg just under de år, då Lasse var Nord sjöns fasa och som oftast hemkom till Göteborg med tagna priser. Göteborgarne önskade honom en suara kring halsen, ty de svenska köpnansfartygen voro föga säk rare än de fiendtliga för honom; men han fick i stället adelskap och kommendörstitel, innan ban, endast 29 år gammal, dog i det praktfulla hus med Gatenbjelmska vapnet öfver dörren, hvilket han låtit uppbygga åt sig i Majorna nedanför Stigbergs vestra sluttning. (Forts.)