Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1869, sida 2

ende solens strålar. Den vid stranden belägna lilla stadens hus och gator kunde urskiljas; kullar och fält visade sig så långt blicken kunde nå. Nedanför var det skönt, men ännu skönare ofvanom oss; himmelens renhet och djup samt luftens glansfulla genomskinlighet gjorde ett djupt intryck på mig. Lätt och uppfriskande strök han förbi i lätta vågrörelser, likasom kände äfven han sig friare på höjden. — Ni ha valt er en herrlig boning, sade jag. — Det är Assja, som har upptäckt den, svarade Gagin; — nu får du ordna soupån, Assja. Låt bära allt hit ut. Vi skola äta i fria luften. Här hör man musiken bättre. Har ni inte också märkt, tillade han, — att i närheten duger en vals ofta till ingenting, — råa, fadda toner, men på afstånd förefaller den skön och bringar hjertats alla romantiska strängar i rörelse. — Assja begaf sig in i huset och återkom smyt med värdinnan. Båda buro en bricka md en stor skål mjölk, tallrikar, skedar, socker, smultron och bröd. Vi satte oss oo började vår måltid. Assja aftog sin hatt; hennes svarta, något klippta hår nedtöll i täta lockar öfver hennes nacke och hals. I början tycktes hon visa en viss skygghet för mig, men Gagin sade: — Assja, var inte rädd, han gör dig ingenting ondt. Hon skrattade och tilltalade mig ett par gånger kort derefter. Jag har ännu aldrig sett en rörligare varelse. Hon satt ej stilla ett ögonblick; hon steg upp, ilade in i huset, återkom, sjöng halrhögt och skrattade ofta på ett sällsamt sätt; hon tycktes ej skratta åt hvad vi sade, utan åt egna tankar, som föllo henne in. Hennes stora