Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1869, sida 2

mna så bedrifva saken, hade ifvern för idrags aflemnande troligtvis varit mycket törre, än den nu i sjelfva verket är. Det r sanuerligen icke underligt, att den so emnar sina pengar till idcens förverl ande ej vill underkasta densamma risken if ett uppskof till obestämd tid. Man bar yvärr så ofta i vårt land kommit till den edsamma erfarenheten, att intresset minkats och slutligen helt och hållet försvunit för en sak, blott för att saken icke geast blifvit satt i verket. Och så oegenyttig en ädel gifvare än må vara, är det lock fullkomligt med menskliga naturen sfverensstämmande, att han känner större leltagande för ett företag, som kan komma ill stånd redan under hans lifstid, än det om realiseras i en kanske ganska aflägsen ramtid eller som han ej ens vet, om det sägonsin kommer till stånd. Man bar just ti ifrågavarande sak haft tillfälle att flera n en gång höra följande: — Här är en lista för insamlingen till ögskolefonden. Vill ni ge ett litet bidrag? — När kommer saken till stånd? — Det beror på allmänhetens deltagande, let vill säga på beloppet af insamlingen. — Men man skulle väl åtminstone kunna nom någon bestämd tid göra en begynelse med några få föreläsningar, t. ex. i uridik och statsekonomi eller dylikt? — Nej, högskoleföreningen anser att man j bör binda sig vid något sådant och att n stor summa bör vara anskaffad, innan sägon kurs Öppnas. — I så fall väntar jag allt med mitt bilrag. Huru kan ni begära att man skall sifva ut sina pengar till ett företag, som ör det första ej har någon bestämd plan, uru det skall bedrifvas, och hvars början canske ej sker ännu på några decennier? Visserligen säges det, att vi svenskar äro ättsinniga i affärer, men till den grad )betänksamma må vi väl icke vara, att vi kasta bort våra pengar på en obestämd limmbild. Hvem garanterar mig för att nitt bidrag blifver i en framtid användtÄ ill det ändamål, för hvilket jag lemnat let? Så får insamlaren gå med oförrättadt irende. Följden kan väl icke blifva annan, än att de personer, som tagit saker om hand, nödgas göra om sin plan eller rättare göra en plan, ty hittills hafva de egentligen icke någon, och tillkännagifva att högskolan skall taga sin början, så snart man kan disponera en så stor årlig nkomst, t. ex. 10-å 12,000 rdr, att man can anställa åtminstone några extra föreäsare. Endast på detta sätt torde allnänheten kunna på något lifligare sätt utresseras för den stora tanken. Detta ir numera så mycket nödvändigare, som let börjat väcka en ganska obehaglig uppmärksamhet, att den s. k. ,,Decemberfonlen just icke förvaltats såsom subskridenterna till densamma hafva rätt att forIra och som den stockholmska högskoans vänner och för öfrigt hela svenska nationen skulle önska. Det torde väl icke någonstädes i Sverige rara obekant, att Stockholms stadsfullmäktige, i glädjen öfver representationsreformens lyckliga genomtörande, i December 1865 beslöto att söka samla en fond för att inom hufvudstaden upprätta en högre bildningsanstalt. Den 19 December nämnde år uppdrogo stadsfullmäktige åt nio komiterade att uttärda inbjudning till samlandet af denna fond och att föraustalta en insamling af medlen, ,, hvilka derefter borde till drätselnämndens förvaltning öfverlemnas.. De komiterade voro: sidenfabrikören K. A. Almgren, generalkonsul C. Benedicks, medicinalrådet och chefen för statistiska centralbyrån F. Th. Berg, bankiren C. G. Cervin, professorn vid Carolinska institutet, frih. G. von Diiben, professorn vid teknologiska institutet, frih. ÅA. H. E. Fock, professorn och intendenten vid riksmusei zoologiska afdelning S. Loven, professorn vid Carolinska institutet P. H. Malmsten och bankdirektören A. 0. Wallenberg. Denna komitt lyckades insamla åtskilliga medel, hvilka skulle öfverlemnas till drätselnämnden. Enligt hvad stadsfullmäktiges protokoll af den 19 December 1865 utvisar, hade, som jag här ofvan nämnde, de komiterade icke något annat att göra, än att , utfärda inbjudning och ,föranstalta om insamlingen. Det var drätselnämnden, som skulle mottaga och förvalta medlen. Men huru gick det? Jo, när de insamlade medlen, i November 1867, öfverlemnades till drätselnämnden, hade komiterade redan förvandlat det allra största beloppet af dem uti obligationer, i st. f. att, som instruktionen lydde, öfverlemna sjelfva det insamlade beloppet. Komitön hade alltså gätt utöfver sin befogenhet. Detta är en principfråga, som tycks vara temligen klar och icke skulle kunna påverkas utaf beskaffenheten at de papper, i hvilka det insamlade beloppet blifvit förvandladt. Om dessa papper varit de finaste i hela Europa, hade komiten likväl icke haft rätt att presentera dem i st. f. det insamlade beloppet, d. v. s. i kontanta medel. Hvem hade gifvit de komiterade uppdrag att köpa ifrågavarande värdepapper? När hade ett sådant uppdrag utfärdats? Ingendera frågan kan besvaras på annat sätt, än att man ser, det komiterade handlat alldeles egenmäktigt och i strid med sin instruktion. Härtill kommer att de lemnade värdepapperen bestå uti en enskild egendoms obligationer, Finspongs, hvilkas fullkomliga säkerhet man för närvarande visst icke har ringaste anledning att betvifla, men som äro förfallna först inom perioden 30 December 1877 och 30 December 1880, något som i fråga om en enskild egendoms valutor kan vara aficke fördelaktig beskaffenhet och som särskildt för det ändamål, hvartill medlen voro afsedda, måste vara högst olämpligt. Af 62,798 rdr hade hrr komiterade på eget bevåg användt 50,000 rär i så beshaffade obligationer! Hvad gjorde drätselnämnden, när komiterade öfverlemnade de på så egenmäktigt sätt förvandlade medlen? Nämnden stod