higörande, hvad de klandrade äsigterna angår, en rent teoretisk framställning Det vore rätt illa, om en sådan framställning icke skulle kunna erbålla publicitet, då den vittnar om en författare med studier och talang och innehåller många ämnen till begrundning och diskussion. Sädana framställningar må ej undertryckas, utan vederläggas. Det är ock att antaga, att ,Framtidens utgifvare, om han sökte utäfva en sådan censur som den Stockholmsposten vill ålägga honom, skulle snart komma att sakna begåfrade och sjelfständiga medarbetare. Det har nyligen förekommit en uppsats i Svensk litteraturtidskrist ,,Om olika sätt att läsa bibeln af C. F. B., en uppsats som vi läst med stort nöje, men hvilken utan tvifvel skall mycket ogillas af mången ortodoxiens man. Den sednare har rätt att granska och vederlägga de här framställda satserna, men han eger ingalunda rätt att förebrå tidskriftens utgifvare såsom ett fel, att hafva emottagit och intört denna uppsats. Ett sådant intolerant yrkande skulle utan tvifvel i första rummet bekämpas af Stockholmsposten. I annat fall skulle denna tidning svika sitt löfte om en ,risinnad behandling af offentliga angelägenheter. Det är dock ej nog med att föra de fria åsigternas talan; den verkligt ,frisinnade förkättrar ej olika tänkande, utan föredrager att bekämpa deras satser, hvilket är tvenne ganska olika saker. När både ,,Stockholmsposten och Kalmar behagat åtaga sig att undervisa oss andra svaga dödlige om det rätta sättet inom publiciteten, önska vi blott att äfven på dem måtte besannas satsen: ,,docendo discimus. Sedan detta var skrifvet mottogo vi ,Stockholms-Posten för i Måndags, hvari den krigiska andan fortfarande framträder, nu riktad mot Dagl. Alleh. hvilken S. P. tydligen velat så grundligt upptukta, att ett exempel skulle vara härmed statueradt af riktig fruktansvärd art. Vi betvifla dock att dessa afsigt skall vinnas. Vore vredesmod nog att nedslå en motståndare, så skulle Dagl. Alleh. nu ligga död för sin fiendes fötter; men hon lefver nog. Stockholms-Posten har framförallt en ömtålig punkt, hvars berörande bringar bladet ur fattningen, det är herr A. O. Wallenberg. Att säga något mot honom, det är crimen lese. När alltså Dagl. Alleh. klandrade Decemberfondens förvandling i Finspongsaktier (hvarom vår Stockholmskorrespondent i dag har åtskilligt att säga), så beklagar S. P., att ,en tidningsorgan skall arbeta i den i att enskilda personer löpa fara att öfverhöljas med skamlösa insinuationer till tack för ådagalagdt nit och samvetsgranhet vid vården af allmänna uppdrag. Vi hafva ej märkt att D. A. klandrat något annat, än att hrr kom:e icke lydt sin instruktion, att aflemna det ifrågavarande beloppet kontant, och den anmärkningen är välriktig. Hr W:s ,nit i denna affär vilja vi ej betvifla, men icke tro vi att svårigheten för honom att anskaffa de ifrågavarande aktierna varit stor, då enskilda banken ju har den affären om hand, görande densamma sannolikt ej utan behörig provision. Icke lärer sålunda Stockholms-Posten kunna tillkämpa hr Wallenberg något martyrskap för den saken. Fastmer förlorar angreppet mot D. A. härigenom sin udd, äfven om detta angrepp i öfrigt ej vore sådant, att D. A:s argaste vedersakare måste deremot protestera, ej blott för denna tidnings skan utan ock af aktning för den oftentliga moralen. S. P:s hela uppträdande i dessa dagar erinrar om orden: ,,Anständigheten kom och sederna försvunno.