Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1869, sida 1

mycket äldre än de öfriga möblerna och hade utgjort ett arf under många slägtled. I hela huset herrskade en trefnad och beqvämlighet, som var mycket ovanlig i en handtverkares eller landtmans boning vid denna tid, och det var ögonskenligt att Bernadous och Veroniques sader hade funnit smugglingen inbringande, emedan hans barn lefde i hvad som i deras stånd kunde kallas lyx. Den enda verkliga lyxartikel var dock ett krucifix på den ena väggen, samt ett groft kopparstick med en nyss bruten bokqvist under detsamma. En panna med valnötsoppa porlade i spiseln, der en liflig eld brann. Då Gavarnie inträdde, sköt en låga plötsligt upp, och Veronique sade: — Jag visste att någon skulle komma, ty lågan flammade upp just nu. — Betyder det besök? frågade Gavarnie och satte sig vid fönstret. — Vi tro så här. Jag önskade att det hände oftare, ty hvarenda dag är lik den andra, — likasom Ave Maria. Jag skulle vilja se verlden! Jag tänkte aldrig derpå, förrän ni berättade mig om de märkvärdiga sakerna på andra orter. — Jag gjorde er icke någon tjenst dermed, min stackars Veronique, så vida jag inte kan öfvertala er bror att resa dit, der både ni och han skulle bli bättre behandlade än i Ibarraye. — Ah, herre, om det vore möjligt! Men Bernadou skulle aldrig kunna resa härfrån. Vi sitta så fast här som rigeln i en dörr. Jag har talat derom ibland på sista tider, och han lyssnade med ett ansigte så dystert som Sankt Pehrs, då han hör en tupp gala. Och utan att svara ett ord, stiger han derefter upp och går ut i