,Om jag, rusande genom staden, kallar medborgarne till vapen, kan man då neka, att jag ; begår ett uppenbart brott mot statens existens? Om jag förföljer en af mina medborgare med mina rop och beskyller honom för hvilket brotts som helst, nekar man att jag stört allmänt lugn , och anfallit min nästa lika våldsamt som om jag slagit honom med svärdet? Om emellertid dessa. gerningar i allas ögon äro brottsliga, huru dål: kunna påstå att de blifva oskyldiga derföre att s min röst, i stället för att höja sig på en enstaka ( punkt i staden, af pressen föres frän den ena gränsen af Frankrike till den andra? Man måste alltså erkänna, åtminstone i dessa två fall, nödvändigheten af en domare, eller rättare sagdt, skiljedomare, och rättvisan af ettstraff. Ar detta l medgilvande gjordt (och huru undvika det?), så ramlar teorien om pressens obegränsade frihet, ty. man kan sedan endast diskutera den frågan, inom hvilka gränser pressen bör hållas, och lösningen 1 af problemet kan variera allt efter tid och om-J ständigheter. Det är förgäfves, fortfar författaren, som man här uppsätter det föregifna axiomet: att, om man kan oinskränke säga allt, det godas makt skall segra öfver det ondas förförelse. Det är att förutsätta upplysning der den icke finnes; det är att inför en lättrogen hop bringa i handgemäng med alltför olika vapen den rättskaffens mannen, som icke kan ljuga, med skurken, hvilken ett löfte ingenting kostar, så snart det kan i sinnena upptända de första gnistorna till den brand han villl. utbreda. Det är således nödvändigt, att ett fritt samhälle kan genom lagen skydda sig mot pressens utsväfningar, såväl som mot alla andras, såvida det icke föredrager att periodiskt sätta sin välfärd och sjelfva sin tillvaro på spel i det borgerliga krigets äfventyrligheter. Efter det sålunda grundsatsen af pressens ansvarighet inför lagen blifvit fastställd, blir det fråga om hRaurudan denna lag bör vara, eller just den fråga, som står på dagordningen i vårt eget land. Prevost-Paradol lägger i detta fall första och största vigten på domstolen. Förl! att veta, yttrar han, om pressen hos ett folk är tri, behöfva vi aldrig bekymra oss om att undersöka den lag man på densamma tillämpar, utan genast och instinktmessigt fråga oss: ,, Hvem är domaren? Författaren anser i detta hänseende de vanliga domstolarne, vare sig underrätt, eller högre rätt, vara obehöriga, och fordrar, att alla tryckfrihetsmål skola afgöras af jury. ,Utan jury finnes ingen god presslag, ty den bokstafliga tillämpningen af dessa lagar låter snart de stadganden, som man ansåg vara de visaste, framstå såsom orimliga och odrägliga. Författaren är benägen, att för pressmål införa en special-jury, hvars lista upptoge för hvarje öfverdomstols-distrikt namnen på samtliga distriktets generalrådsledamöter (närmast motsvarande våra landstingsmän), möjligen med tillägg af ledamöter från appellationsdomstolen (jemförliga med våra hofrättsråd). I Paris skulle man kunna tillägga namnen på Franska institutets ledamöter, såsom varande på en gång oberoende af regeringen och mera kompetenta än någon annan att bedöma litterära alster och en skriftställares verkliga afsigt. En sådan jury, som denna, hvilken likväl föreslås af en af Frankrikes liberalaste män, skulle, efter vår uppfattning, blifva alltför litet demokratisk. Fråga blir härefter om bestämmande afl: sörbrytelserna samt af de straff, hvaraf de böra drabbas. Det finnes, yttrar förf:n, ,knappt mer än en enda bestämning, som genom siin klarhet och riktighet är oförvitlig, den som straffar hvarje uppmaning att begå en handling, som af lagen är qvalificerad såsom brott eller lagkränkning!. Härtill borde läggas några stadganden, så tydliga som möjligt, rörande skymfliga tillmälen mot en hel klass af medborgare eller de olika religionssamfunden. I fråga om ärekränkning borde dock, likasom i England, den anklagade ega rätt att bevisa de fakta, hvilkas anförande föranledt beskyllningen, varande juryn likväl ingalunda tvungen att fördenskull frikänna honom. , Fakta kunna vara sanna, utan att den, som utspridt dessa, är ursäktlig, och han är visserligen utan ursäkt, om denna utspridning icke ovilkorligen anbefallts af ett aktningsvärdt motiv. — ,Der kan alltså med rätta inträffa, att ärekränkaren straffas lika strängt för att hafva sagt sanningen, som om han sagt en osanning(?). Juryn bedömmer beskyllningens motiv lika oinskränkt som den bedömmer dess sanning, och fredsamma medborgares heder är päs detta sätt skyddad mot oförsynthetens! brottsliga tilltag och elakhetens svarta bej j räkningar. Straffet för ärekränkning anser förf:n böra bestå i penningar, med stadgande af fängelse, derest den brottslige ej kan be-s tala.