Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1869, sida 3

naturligtvis anspräken på våra egna blifvit i betydlig grad stegrade, utan att dock hvarken enskilda personer eller staten i någon mån bidragit till att vare sig på materiellt eller ideellt sätt för skådespelaren underlätta bemödandena att motsvara de sålunda stegrade anspråken. iHvad som varit en del af publiken möjligt, att genom resor bilda smaken, har I deremot för våra inhemska skådespelare, I hvilkas pekuniära omständigheter gemenligen ej äro lysande, i de flesta fall varit ! omöjligt, och likväl skulle resor till några af konstens hufvudstäder just för dem vara af så omätlig vigt. De skulle härigenom få tillfälle ej endast, till en utvidsgad verldskännedom, hvilken är fullt ut sika nödvändig om ej nödvändigare för skådespelaren, än för någon annan konstnår, utan äfven att, till stor båtnad såväl för sig sjelfre som konsten, studera Europas förnämste dramatiske artister. I Som förhållandena nu gestalta sig, under de tunga former, hvari vårt sällskapslif ännu framsläpar vig, få de gemenligen blott på tiljan och mellan kulisserna inhemta sin verldskännedom, hvilken ock derför som oftast blifver bristfällig, och likaså blifver dem studiet af goda mönster blott undantagsvis en möjlighet. Den konstälskande publiken fordrar mycket af skådespelaren, men gilkver blott föga igen. För den dramatiske konstnären har, åtminstone hos oss, Meecenaternas tidehvarf ännu ej inträdt. Man fordrar i ett salongsstycke, att skådespelaren skall vara den fulländade gentlemannen och skådespelerskan den fina, eleganta verldsdamen; men nästan ingen af de fordrande vågar eller vill våga att för dem öppna sin egen salong, i hvilken de dock i detta hänsel ende torde kunna lära något, om än ej allt. Man understöder bildhuggare, målare, musici m. fl., man stiftar resestipendier för dem; alla desse blifva, i mån af behof och förtjenst, mer eller mindre hulpne; den dramatiske artisten deremot får släpa z — sig fram utan hjelp, utan understöd. Och staten, som dock ej varit karg mot andra konster, hvad bar hon gjort för den dramatiska, den högsta af alla? Vi våga påstå: nästan intet; ty vi kunna härvid ej taga i betraktande det obetydliga anslaget till Kongl. Teatern, hvilken mindre är en , konstskola än en hofinstitution, men hvilken just detta oaktadt, med afseende på de utmärkta dramatiska talanger, som nus glänsa der, visar hvad den under gynnsammare förhållanden, rikligare understödd ! af staten samt fri och oberoende af skadliga sidoinflytelser, borde och kunde blifva för den dramatiska konsten. Ej heller luna) vi att staten, hvad undervisningen beträffar, varit mot denna konst så huld som mot öfriga konster. För de bildande konsterna finnes ,, Akademien för de fria Kon-. sterna med sina klasser för arkitektur, skulptur och måleri; för tonkonsten fibnes Musikaliska Akademien med sitt konservatorium för vokaloch instrumental0 musik; sör den dramatiska konsten finnes deremot blott en — elerskola, hvilken, sådan den nu är inrättad, endast afgifver bilden af ett drifhus, hvari väl stundom några vackra blommor, men blott sällan 8 2 2 2 någon mogen frukt framalstras. Om derför hos oss endast få eminenta skådespelaretalanger framstå, så ligger skulden dertill väl till någon del i vårt isolerade läge, vår söga talrika stadsbefolkning, men till största delen dock hos staten och allmänheten, hvilka just i det väsendtliga visat sig likgiltiga mot den dramatiska konsten och dess utöfvare. Denna likgiltighet återverkar naturligtvis i sin ordning på skådespelarne. Mänga gryende anlag gå sålunda förlorade utaf brist på ledning och understöd; den ungdomskärlek de hyst till konsten förqväfves under kampen mot yttre, bistra omständigheter och öfvergår slutligen äfven den till likgiltighet. Andra finnas visserligen, hvilka sjelfve nästan uteslutande äro skulden till att de stå på ett af de lägsta trappstegen till konstens tempel. Hit räkna vi desse fåfänge och Jlättjefulle, i hvilkas hjertan aldrig en gnista af konstens helga eld brunnit, desse fuskare, hvilka, misskännande sin egentliga kallelse, söka tjenst som daglönare hos Thalia. Om, såsom vi förmena, den korta, om ock ofullständiga skildring af skådespelarekonstens och skådespelarnes förhållanden i vårt fädernesland, hvilken vi här gifvit, är öfverensstämmande med verkligheten, så måste medgifvas, det rättvisan kräfver, att vi måste egna bifall ej endast åt den utbildade dramatiske artisten, utan äfven, om ock i ringare mått, åt hvarje annan skådespelare, som genom allvarlig håg och I flitiga studier visar sig hysa vördnad för och kärlek till konsten. Vid sådant förhållande blifver ock den ståndpunkt klar, som hos oss teaterkritiken har alt intaga. Denna måste nemliIgen under dylika omständigheter från den abstrakt-estetiska höjden nedstiga till den I konkreta verkligheten. Hon måste gifva ssitt erkännande åt den goda viljan och söfverse med den bristande förmågan; hon I måste med vårdsam hand svänga tadlets gissel, för att ej såra, hon måste gifmildt sutströ berömmet, för att uppmuntra. Kritikerns kall blifver derigenom både grannlaga och svårt, och dess svårighet ökas Jej minst deraf, att hos oss, isynnerhet i landso rt täderna, intet dramatiskt arbet ww Sr or —— m m Ren At m g.— —-—