Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1869, sida 3

SlätllA, HULL UVI SCUHAMALTC aUTV Hall HAdll bedöma. Detta är en vigtig faktor, som, hardt när okänd i de stora verldsstäderna, hos oss måste noga konsidereras. Och härom yttrar sig Gottschall lika sannt som träffande: Då i Paris ett stycke, som vunnit framgång, upplefver långt mer än bundra representationer, behötver ej en recensent spetsa sin penna så ofta som sannanstädes, i Tyskland och Sverige t. ex., der de flesta teatrar skaka fram den ena nyheten efter den andra, och der kritiken lär dömd till samma flygtighet som skådespelarkonsten. En parisisk kritiker kan skrifva flera artiklar öfver ett intressant drama, noga analysera innehållet, omsorgsI fullt motivera beröm eller tadel. I Tysksland och i Sverige lefver teatern mest ur shand och i mun, och teaterkritiken, som på det hela taget är och måste vara snarare dödgräfvare än barnmorska, måsto i slika andlös brådska följa hennes verksamThet i spären. I Utgående från de synpunkter vi här of(van angifvit, gå vi nu att gifra en kort öfverblick af det sätt, hvarpå , Maria Stusart i Skottland blifvit uppfördt å härvarande Nya teater. Maria, hufvudpersonen, har i fröken Åberg funnit en fullt svärdig representant, såväl till det yttre ssom inre. Det förra är nemligen för denna roll ej mindre väsendtligt än det sednare; ty, för att få en bild af den mängbesjungsua drottningen, vilja vi möta icke endast sen själ, än glödande än kall, ett hjerta, län starkt än vekt, utan äfven ett anlete, ssträlande af skönhet, en hållning, återI glänsande af majestät. Allt detta har frösken Å. gifvit oss, och har derigenom framsställt en totalbild, hvilken vunnit publiI kens rikaste bifall. Härtill hafva vi en1 dast att lägga dels ett erkännande af de Tallvarliga studier fröken Å. synes ha egnat sdetta drama, uti hvilket hon har den svåra, som ock serdeles tacksamma uppgiften att sutföra den enda qvinliga hufvudrollen, sdels ett uttalande af den förhoppning, att sdet rättmätiga bifall, fröken Å. härvid rönt, måtte för henne utgöra en fortsatt maning att ständigt vaudra framåt på konstens sstråt, samt slutligen ett påpekande för framtiden, att ej endast de starka och passsionerade, utan äfven de milda och veka skänslorna — hvilka sednare dock alltid bo hos qvinnan, hon må vara prydd af drottningens purpur, eller knappast skyld af tiggerskans tråsor — böra få komma till ssin rätt. Om det sålunda har kunnat anmärkas mot drottningen, fröken Å., alt hon nålgot förbisett det veka elementet, så drabbas säter hr Ahlström, som utfört Darnleys, konungens roll, af den anmärkningen, att han sett detta element allt för mycket till godo. Dels härigenom och dels genom den nästan qvinligt klagande ton hr A. anslasgit, har Darnley ej blifvit sramställd så som förf. tecknat honom; blott den ena sidan af hans karakter, och denna något Iför mycket, har funnit sitt uttryck. Detta har gjort, att hr A. ej vunnit det erkännande, hvartill den allvarliga hog, hvarmed han synbarligen instuderat sin roll, och sdet sätt, hvarpå han under första akten utförde densamma, hade berättigat honom. Ur A. har emellertid ej haft någon lätt uppgift att lösa, ty för att rätt framställa Parnleys mångskiftande roll, fordras orilkorligen en skådespelare af första ordningen, en skådespelare som, mäktig att bära sin svåra börda, kan beherrska hvarje gest, hvarje tontall. Just härutinnan är det dock som hr A,, enligt vår åsigt, ännu har åtskilligt att lära. Men vi äro ock lörvissade om, att br A., med den goda uppfattning han för öfrigt visat sig ega, skal inse sanningen af den gamla satsen, att ,ingen födes konstnär, och att man i I konstens tempel ej inträder utan försakelsser och strider, samt derför måste bemöda sig om att, mera än som skott, blifva herre öfver sina rörelser och sitt organ. Bootthwell har så till gestalt som till kraft och styrka funnit en ganska lycklig framsställare i hr Österberg. Denne spelar i allmänhet med en värme — så här, så som samiralen i Seraphine — som ej förfelar latt göra sitt intryck på åskådaren. Stundom händer dock, att denna värme går till en viss öfverdrist, hvarigenom den slår söfver och frambringar ett resultat motsatt det som åsyftats. Hr O. rönte många besvis på publikens bifall, hvaraf han ock vid Tåtskilliga tillfälien gjorde sig väl förtjent; I detta dock mer, när han uppträdde som den herrsklystne och passionerade Bothwell, än när han framställde den älskande och ridderlige. — Knox, reformators roll fick ej af hr Åhman all den relief och nyansering den fordrar. Denne förtjenstfulle skädespelare var här uppenbarligen ej i ssitt rätta element, och derigenom låg det något tvunget, något stelt ötver hela hans spel. — Som Riccio visade sig hr Wagner från en ganska fördelaktig sida; han gat lif och blod åt den af förf, blott skizzerade gestalten. — Ir Boström bar sin egentliga verkningskrets i komedien, i hvilken han ofta framträder som en ypperlig karaktersskådespelare; i det högre dramat är han deremot ej lika hemmastadd. Derför gaf han ej heller någon tillfredsställande af den intrigerande Lethington. — Jemväl hir Pettersson och Holmqvist hafva sin egentliga verkningskrets i lustspelet; tillfölje bäraf sramhöllos ej den stolte Mortons och den fanatiske Lindsays roller så utprägladt som sig bordt. — Hr Josephsson sjorde ett mägtigt intryck som den sjuke 7J1 A Kntförnda cr pA vad dan