Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1869, sida 2

— det är ej något fransyskt ord, sade madame de Lancy. Nej, madame. Min man säger att det är ett engelskt ord. Ett engelskt ord! Vi skola väl låna från kinesiskan härnäst, sade madame de S:t Xist, — hvad är väl engelskan för oss? Vi studera söderns språk, italienskan och spanskan. Vi behötva Gudskelof ej befatta oss med de barbariska, nordiska språken. Hennes blick på Marcelle antydde att hennes anmärkning innebar ett syfte, och herr de Lancy hviskade till en herre bredvid honom: — Parbleu! Dessa två måste vara bestämda att blifva svärmor och svärdotter, ty redan herrskar en så lofvande motvilja dem emellan. ODenne karl, mina damer, fortfor madame de Lestrelles, — Jean Lebrun, hade en viss smak för glaset, och inspirerad på detta sätt lärer han i går afton hållit ett tal till stadsborna, hvilket slutade sålunda: Låt oss vara goda patrioter och fransmän som Brutusk. Men Brutus var inte fransman, inföll en af åhörarne. — Jag säger att han var det, och åsigterna äro nu fria; du är en aristokrat, svarar vår talare, och börjar derefter beklaga sig öfver att hans offentliga verksamhet beröfvade honom tid att studera. Honom, vår förre lakej! — Men, bästa comtesse, hur har ni fått höra allt detta? — Ah, det är en hemlighet, sade madame de Lestrelle, småleende mot Gavarnie, hvilken jemte flera andra hade blifvit ditlockad af samtalet. Han hade berättat saken för att roa herr de Lestrelle, hvil