Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1869, sida 2

mder ären 1858 och 1859, bidrogo i väsentlig mån tt reda begreppen och stadga öfvertygelsen derm, att lika rösträtt vore ett oeftergifligt vilkor id en större politisk reform. Utan det nyraknade politiska intresse och den större spänstighet i sintena, som dessa strider framkallat, skulle det icke arit möjligt att vid slutet af 1860 åter upptaga len stora reformfrågan. Men det bekräftade sig, ut rätta ögonblicket då var inne att återapptaga lenna fråga på fullt allvar. Ilade så icke skett ch hade man, at fruktan för att kompromettera le partiella reformerna, afstått från all agitation ör en fullständig representationsreform, så skulle ri sannolikt i närvarande ögonblick laborerat med uliga ståndsriksdagar, företeende möjligtvis ett ;got reformeradt riddarhus och ett en smula utpädt prestestånd. Den ihärdiga, men inom den trängaste laglighets gränsor sig hållande agitatioten verkade derhän, att alldeles samma regering, om år 1559 förklarat, att den icke ville sanktioera några valordningar, hvilka icke vore grunlade på en graderad skala, år 1563 framlade ett epresentationsförslag, som var grundadt på lika östrätt, utan afseende på stånd eller klasser. Att letta förslag, oaktadt det fruktansvärda motstånd let hade att möta, dock kunde segra, att denna redliga revolution kunde genomföras, utan djuvare skakningar, utan tvång och utan olagligheter, wilka skulle kunnat bilda underlaget för en reakion, deri har utan tvifvel äfven pressen någon örtjenst. Den nya representationen har redan srundligt vederlagt de farhågor, som uttalades not reformen, och om den också icke kunnat relan under den första legislaturperioden realisera le mycket otåligas förväntningar och med ens bota ula samhällskroppens brister, så visar det sig dock zanska klart, att genom densamma vägen är barad för nödiga reformer och ett lugnt framätskrilande. På det ckonomiska området ha äfven under lenna tid stora steg blifvit tagna. De liberala reormerna i vår näringsoch handelslagstiftning ha lifvit så genomförda, att de kunnat bestå emot len reaktion, som enskilda intressen och dåliga ronjunkturer framkallat. Äfven i humanitetsoch sulturfrågor har ett märkligt framåtskridande egt um. I arbetet för att bereda qvinnan större rätt och möjlighet af en sjelfständig verksamhet har vårt land hållit jemna steg med de mest civilisede länder. Skolans angelägenheter äro mer än gonsin tillförene föremål för fosterlandsvännens bemödanden och allmänhetens intresse. Genom olkhögskolorna är ett nytt uppslag gifvet med afseende på folkbildningen. I religionsfrihetstrågan ir visserligen det målet ännu icke uppnådt, att öftena i 16 8 regeringsformen blifvit realiserade, men detta falt har blifvit så genomarbetadt och förhållandena hafva faktiskt utvecklat sig på ett sådant sätt, att man kan förutse, att det ögonblick icke kan vara mycket aflägset, då vi äfven fråga om den religiösa toleransen icke behöfva slå ned ögonen inför de öfriga kulturfolken. Frågan om ett verkligt nationalförsvar har under denna tid blifvit bragt å bane på ett sådant sätt, att den måste qvarstå på dagordningen till dess den erhållit en lösning. Den frivilliga folkbeväpningsrörelsen har icke i deras ögon, som hufvudsakligast arbetat och verkat för densamma, utgjort någonting, som skulle innebära trygghet eller göra anspråk på varaktighet. Den har utgjort en i handling framträdande agitation för ett på allmän värnepligt och folkbeväpning lagligen ordnadt nationalförsvar, med den biafsigt, att om landet komme i fara, innan en sådan organisation hunne komma till stånd, bringa förstärkning åt armen genom ett icke obetydligt antal reservbefal och stridsdugliga frivilliga, samt dessutom gifva nödigt stöd och hållning åt det i nödens stund anordnade lokalförsvaret. Hvad förhållandet emellan de tre stamslägtade nordiska folken angår, så har äfven denna tid varit ganska betydelsefull. Den häftiga striden om den s. k. norska frågan medförde visserligen inga positiva resultater; men utan tvifvel hade den sitt stora gagn med sig. Den tjenade i väsentlig mån att reda begreppen i afseende på de unionella förhållandena, med hvilka man, åtminstone på denna sidan om Kölen, föga sysselsatt sig; den lät åtskilligt ingrodt missförstånd och smågroll slå ut i dagen, för att sedermera alldeles försvinna, hvarigenom det närmande, som blir en följd af gemensamma politiska och materiella intressen, väentligen underlättas. Den sorgliga och för vår regerings anseende i alla händelser föga hugneliga lösning, som den danska frågan erhöll 1864, syntes för en tid göra ett afbräck i det skandinavia sträfvandet; man torde dock icke behöfva beyllas för öfverdrifven optimism, om man tror, att ven dessa olyckor kunde föra något godt med sig. Man torde kunna emotse, att den nordslesvigska frågan inom en icke alltför aflägsen framtid skall erhålla en för den nordiska nationaliteten gynnsam lösning: gammalskandinaverna i Danmark hafva efterhand lärt sig inse, att det icke är rätt och ännu mindre gagneligt att drifva den satsen, att svenska folket svikit sin pligt, och inom alla tre länderna torde det medvetandet alltmera vinna terräng, att det nordiska enhetssträfvandet icke bör betraktas såsom ett medel, för att ernå det ena eller andra ändamålet, utan att det sjelf innebär sitt ändamål, att det innefattar en sanning, för hvilken man kan och bör arbeta och kämpa under alla konjunkturer, i mulna och klara dagar. Denna flyktiga återblick på ett tillryggalagdt tidskifte innebär för ingen del att Aftonbladets afädande redaktör tillmäter sig någon stor förtjenst i afseende på hvad, som kunnat uträttas och beämjas. Han har blott velat uttala sin tillfredsställelse öfver att ha fått vara med och efter måttet af sina krafter deltaga i utvecklingsarbetet under en för fosterlandet så märklig tid. Ingen kan bättre än en något erfaren publicist med god vilja, inse huru begränsad förmågan på detta fält är. I vårt land har pressen utvecklat sig temligen raskt och anspråken på densamma äro alltjemt stigande; le äro lika stora, i vissa fall kanske större än i änder, der till följd af mångdubbelt större folkmängd, pressen kan disponera öfver långt större materiella och intellektuella resurser. Det är icke lätt att ens tillnärmelsevis uppfylla anspråken. En publicist, som kämpar i första ledet, som sköter en ledande tidning i medelpunkten för det politiska och sociala lifvet, befinner sig, isynnerhet under politiskt rörliga tider, under en ständig pressning mellan sköldarne; hans arbete sker icke under lugn och med långvariga förberedelser; det pågår utan rast och ro, under påtryckning af de serskilda partiskiftuingarne at både vänner och tiender. Att under sådana omständigheter begära en konseqvens, som sträcker sig till alla deA H33nn33n3 —