Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1869, sida 2

aljer och täl vid en minutiös granskning, innebär en orimliglichet. Lyckligt är, om man deri kan finna den konseqvens i det hela, som kommer af en fullt utbildad grundåsigt och ärlig vilja i sak. Den enda verkliga tillfredsställels irigt publicistiskt arbete medför, cke uti yttre uppmuntran eller erkännande, utan . medvetandet, att man möjligen kunnat i uågon mån bidraga till befrämjandet af en och annan vigtg och allmännyttig sak Och härmed bringa jag till slut Aftonbladets publik min hjertliga t ne gelse för den välvilja och det ötverseende, som under de förflutna tolt Aren kommit detsamma till del. Jag tackar alla politiska och personliga mer för bistånd med råd och dåd. Jag tackar också alla hederliga motståndare. Lif är strid; ur meningsfejderna framgår sanningen segrande. Jag är lycklig nog ätt kunna säga, att jag från de politisk striderna icke medför det ringaste personliga agg mo: någon; jag skulle vara ännu lyckligare, om deras indal vore ringa, som at politiska anledni sar mot mig hysa personlig ovilja. Aug. Sohlman. Hr Sohlman har lemnat en hastig och ganska lärorik öfverblick af den utvecking vårt land genomgått under de tolf år ar Sohlman varit husvudpedaktör af Aftonbladet. Mot ett och annat skulle väl en anmärkning kunna gö Så kunde man erinra, alt om de s. k. , partiella retormerna — gällde icke, huruvida dessa skulle föredragas framför en fullständig representationsretorm, utan huruvida de skulle förkastas, äfven då de inneburo bestämda framsteg, i afvaktan på den fullständiga reformen. Nu blefvo åtskill sådana partiella förbättringar antagna — t. ex. tillträde för husegare till borgarståndet m. m. — och detta hindrade ingalunda den stora reformen, utan bidrog fastmer till dess befrämjande. Det var alltså — så vidt vi förstå — de som försvarade de partiella reformerna, som fingo sin uppfattning bekräftad af erfarenheten, men icke tvertom. Åtski ligt kunde äfven vara att anmärfråga om både den norska och den danska frågan, hvari Aftonbladet, under hr Sohlman, lidit nederlag, men icke vunnit segrar;j men vi vilja ej, vid detta tillfälle, orda derom. Vi förena oss nemligen uppriktigt i erkännandet af d:r Sohlmans både talang och redbara, ja, entusiastisk håg, och vi tillskrifva honom stora för tjenster om den utveckling till friare förhållanden, som vårt land under den ifrå gavarande perioden undergått, derunder han verkat ej blott med sin penna i Aftonbladet, utan genom sitt personliga ingripande och initiativ, icke sparande några uppoffringar, när det gällt att befordra en god sak. Man skall, hoppas vi, ej komma att sakna hr Sohlmans fortfarande verksamhet i vare sig pressen eller andra offentliga värf, fastän han nu lemnat Aftonbladets ledning i andra händer. Att bäradshösding Dufva kunnat åtaga sig denna ledning har väckt någon förundran, och torde tgärden vara att betrakta såsom interimistisk. Hr Dufva åtnjuter emellertid synnerlig aktning och anseende för att vara en kapacitet af första ordningen på de praktiska förrättningarnes område. Säsom publicist är han dock, åtminstone för oss, obekant. Det är likväl en heder för pressen att få ri na en sådan man bland sina medarbetare och vi helsa honom såsom sådan välkommen, tillönskande honom all lycka och kraft, att utföra sitt värf, såsom ledare af Sveriges första tidning, med den sjelfständig shet och det oberoende af enskilda intressen, som ett sådant uppdrag ovilkorlicen kräfver.