Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1869, sida 1

— —— —1 : PITIUS, medan han annu var gosse, en Sant fick medfölja sin far i rådet. Vid hem. komsten var modern mycket nyfiken ocl sökte genom gossen få reda på hvad som afhandlats. För att undvika hennes fri gor, berättade han henne slutligen, att öfverläggningen rört, huruvida det skulle vara en man tillåtet att ha flera hustrur Åseller en hustru att ha flere män. Ett dylikt diskussionsämne väckte naturligtvis moderns intresse i högsta grad; hon talade derom med sina väninnor, dessa återigen med sina, o. s. v., och följden häraf blef, att rådet dagen derpå såg sig besstormadt af alla stadens qvinnor, hvilka med höga rop fordrade, att det skulle tillåtas en hustru att ha flere män. Stadens visa öfverhet begrep naturligtvis icke sett ord häraf, tilldess den unge Papirius framträdde och förklarade sakens sammanhang, hvarefter han till belöning för det sätt, hvarpå han bevarat rådets hemligheter, för alltid erhöll tillträde till dess förhandlingar. En nutidens målare skulle ha behandlat detta ämne humoristiskt, men häraf finnes alls intet spår hos Abildgaard, han var dertill alltför genomträngd af konstens stora och allvarliga uppgifter. Hans penselföring var kraftig och djerf, och om hans kolorit förklarar en af den tidens konstdomare — hvilket nutiden dock väl knappast lärer helt och hållet underskrifva — Hatt den, isynnerhet i det nakna, är nästan lika skön som Titians och Paul Veroneses, samt att han hos ingen af de nyare konstnärerna sett en skönare. Abildgaard dog år 1809, och med hans död, eller väl rättare med det nya århundradet, börjar äfven en ny period i den danska målarekonsten. På den tid, då Thorvaldsen i Rom firade sina skönaste triumfer, uppdyker Eckersberg i målningskonsten, och med honom begynner en helt ny period, hvilken så till sägandes kan betraktas såsom fortgående i sin utveckling ända till våra dagar (Eckersberg dog först 1853.) Han var elev af Abildgaard, men studerade flera år under den berömde David i Paris, hvars inverkan tydligen spåras äfven i hans sednare målningar. Efter att i tre år ha uppehållit sig i Paris, vistades han från 1813 till 1816 i Rom och slöt en intim vänskap med Thorvaldsen, af hvilken man äfven finner påverkan hos honom. Eckersberg, som af naturen var utmärkt begåfvad, återvände hem med en betydlig bildning, för att intaga den mest framstående platsen bland de danska konstnärerna, af hvilka det helt säkert ej heller fanns många, som kunde göra honom rangen stridig. IIvad man först och främst lägger märke till, är Eckersborgs betydliga produktivitet — utställningen räknar icke mindre än 24 taflor af honom — och dernäst hans mångsidighet. Han målar porträtter, altartaflor, sjöstycken, historiska målningar, genrebilder; han kan låna sin pensel åt en målning, föreställande ,Bakkhos, bortförande Ariadne från Naxos, och till en ,,Hentydning till Stavnsbaandets lösning, som det, i parenthes gdt, ej är vanliga menniskor gifvet att tå — kort sagdt, till de mest olika ämnen. Bland de utställda porträttmålvingarne af Eckersberg är isynnerhet att framhålla en bild af Thorvaldsen, som några tillochmed anse för ,,den yppersta danska porträttmälning. Den store mästaren sitter på en stol, med öfra kroppen något fram åtlutad, medan hans vackra blå ögon lysa med en sällsam glans. Han synes liksom stirra ut i rymden, för att genomtränga dimman, hvilken betäcker hvad som ännu blott bildar sig inför hans själ, och i kroppens hela ställning är detta spanande uttryckt, medan man samtidigt liksom kan se, att han skall nå hvad han eftersträfvar, och att händerna, hvilka han nu ler hopknäppta öfver knäet, snart sk komma i verksamhet med utförandet den syn, han haft. På bakgrundens väg ser man liksom ett slags uttolkning af hans syn: det fragment af Thorvaldsens vackra fris , Alexandertåget, der segerns gudinna går segraren till mötes. En pendant härtill är Thorvaldsens emottagande på Köpenhamns redd, då han efter sitt långa vistande i Italien återvände hem till det fädernesland, hvars namn blifvit verldsberömdt tillsammans med hans eget och åt hvilket han hade skänkt sitt l herrliga museum med de deri varande si konstskatter. Långt ute ligger det stät-l iga linieskeppet, en af hafvets stolta sva-I nor, med Dannebrogen svajande på top-)w pen, och från detsamma sträfvar in mot s aud en stor slup, i hvars akterstäf dens C 8 f ———— —— ——————— — nöga gestalten med det hvita håret är lätt igenkänna. Rundt omkring är redden kt af båtar, fyllda af menniskor, som nga med hattarne. IIela dagen hade ret varit mulet och regnigt, men i det sa med makt genom molnen och enlt full regnbåge visade sig i lutten som ji report för Alexanderk. Luften hvilar och tung öfver taflan, men isynner r sjön alldeles ypperligt målad, och!v Ect gs styrka; han har undlagt det danska marinmåleriet, 1 inda den genre, hvari den dauska i larekonsten för 6 l ögonblicket Vi måste skynda oss, ty tiden i i ha dröjt så länge vid de gamle m e, 1 an ingen tid återstår oss för det å derför förbi med en v.