Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1869, sida 2

riktiga hr W:s påstående att bolagsstämman beslöt försäljningen utan votering, försåvidt hr W. dermed vill säga, att beslutet varit enhälligt. I protokollets 86 säges, att bolagsstämman, sedan en ledamot aflägsnat sig, beslöt smed öfvervägande majoritet att antaga det gjorda anbudet hvad 1:sta momentet angick, hvaremot dess andra moment antogs först efter en votering, med 77 ja mot 33 nej. Mot hela försäljningsbeslutet reserverade sig sedermera arr Cramer, ordförande i direktionen, samt Bengtson och Sjöstrand. Om denna försäljning hafva vi alltså yttrat oss så tidigt, långt innan hr Wallenbergs namn dervid förekom, och så ofta, att vi nu ej vilja vidare derom yttra oss. Det som här föreligger, det är huruvida det är sannt hvad ryktet uppgifvit: 1:o att en del af säljarne, som bestämde majoriteten, voro intresserade med i köpet, samt 2:o att hr Wallenberg var intresserad i samma köp. Det sednare ryktet bekräftades at Dagl. Alleh., som sade sig äfven , hafva hört uppgifvas, det bankdirektören Wallenberg var den som egentligen skördade vinsten, ehuru han icke synligen uppträdde såsom köpare. Det är härom vi hafva från hr W:s mun begärt ett enkelt ja eller nej, men allt hitintills förgäfves. Då han nu uppfordrar oss att uppgifva, det han sökt ötvertala eller ens tillråda någon enda af del. aktieegare, som deltogo i försäljningen — så är denna uppmanivg obehörig. Vi hafva endast omtalat ryktet, det br Wa lenberg varit intresserad i köpet, men hans delaktighet i försäljningen är en annan sak. Det är om det förra vi anhållit om hr W:s svar, men ej om det sednare. Hvarföre kringgår han oupphörligt denna enkla fråga, då han likväl ingått i vid lyftiga svaromål uti ämnet? Vi skulle hafva .,insinuerat mot hr W. om ett oredligt förfarande i köpet af Tran sitobåtarne?, och Wallenberg , anhåller vördsamt det vi ,behagade fullfölja oc utreda dessa insinuationer. Vi erinra oss nu icke hurudana dessa .insinuationer voro aflattade, men eftersom hr W. så , vördsamt anhåller om närmare förklaring, så böra vi gå denna önskan tillmötes. Det må då nämnas, att vi af en aktieegare i Transitobåtarne, som sade sig sjelf varit närvarande vid deras försäljning, upplystes derom, att hr Wallenberg ifrigt förordade denna försäljning, varande han, när köpet sedan ingicks med hrr Loven Å Co., intresserad i detta köp. Vi hafva icke haft anledning betvifla denna uppgifts tillförlitlighet, hvars sednare del tyckes vinna bekräftelse af hr W:s egna ord, då han yttrar att ,,köparne voro hrr Lovn Co., representerade af A. O. Wallenberg. flär gäller det alltså frågan, huruvida hr Wallenberg, sjelf aktieegare, verkligen förordade försäljningen eller ej, en fråga så mycket vigtigare, som det tillades, att det var på hr W:s ord, i egenskap af sjöman och sakkunnig i öfrigt, som aktieegarne beslöto försäljningen. Vi erinra herr Wallenberg om hvad vi flera gånger rörande dessa transaktioner yttrat, att det tvetydiga och förhatliga i dem ligger deri, att ett bolags egendom försäljes af en majoritet, som är tillika intresserad 1 köpet. Det är detta, som innebär farliga missbruk, hvilket, hvad Stockholm-Göteborgsbåtarne angår, var så mycket svårare, som der funnos frånvarande aktieegare, hvilka aldrig anat möjligheten af en sådan uppgörelse och hvilkas fullmakter man icke ens ville invänta, fastän Idet var per telegraf meddeladt, att de voro på väg, afsända pr posto. Hvad herr Wallenberg vidare ordar om ssitt eget och II.-I:s utgifsares riksdagsmannaskap etc. hör icke saken. Men då han åter upprepar, att det varit ,personlig ovilja, gränsande till monomanir, som motiverat vårt uppträdande mot hans öfsverklagade handlingar, så torde vi kunna uppfordra herr W. — eftersom han ställer så många uppmaningar på oss — att sangifva någon den minsta grund för ett I sådant antagande. Herr W. bör känna bättre än någon annan, att hans personsliga förhållande till II.-I:s utgitvare har alltid varit ganska vänskapligt och att den sednare aldrig haft anledning att för hr Vallenberg såsom enskild man hysa andra känslor än välvilja. Skulle de enskilta ; känslorna här fått råda, så hade vi alltså aldrig kommit att uppträda mot herr W., men det finnes något som hos oss gäller mer än dessa, och det är en känsla, hvars betydelse herr Wallenberg synes alltför litet uppskatta, nemligen rättskänslan. Vi 2— 0: 2 — — T — OO—O 2 I hoppas att denna känsla skall äfven fram