Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1869, sida 3

telegram från Havre meddelar nu, att ytterligare två misstänkta personer der blifvit häktäde. Mäjligen är han en af dem, och det skall då icke dröja länge, innan ljus blir spridt öfver de ännu natihöljda omständigheterna vid detta brott. Såsom läsaren erinrar sig, hade Traupmann, när han om Söndagsaftonen hemtade den hacka och spade, som han köpt hos en jernhandlare vid rue de Flandre, stigit upp i en omnibus, som for till trakten af Pantin, och kusken hade der sett honom lemnaj hackan och spaden till en äldre man. Denne är Traupmanns andre medbrottsling. Men hvem är han? De som med en viss envishet fastbålla sin första förmodan, att Jean Kinck är mo dens anstiftare, antaga att denne äldre man var han. Men för egen del äro vi så godt som öfvertygade, att Jean Kinck, långt itrån att vara brottslig, hör till offrens antal samt efter all sannolikhet är det första ibland dem, och det skulle i hög grad våna oss, om ransakningen komme att leda till ett annat resultat. Af nedanstående, kan läsaren bedöma, på hvilka skäl denna vår öfvertygelse är. grundad. Först och främst återföra vi i läsarens minne, att Jean Kinck, en man, som genom sin egen och sin hustrus flit och omtanka småningom bragt sig upp till förmögenhet, var allmänt aktad och omtyckt i Roubaix, och att han enligt allas utsago, som kände honom och hans närmaste, lefde det lyckligaste samiljelif. Deras lilla vackra hus i Roubaix var ett mönster af prydlighet och omvårdnad. Hustrun och barnen voro honom varmt tillgifna, och en aktad man i Roubaix, som under flera år varit hans hyresgäst och umgängesvän, försäkrar, att det var en tamilj, i hvilken aldrig någon tvist, ej ens en meningsskiljaktighet, egde rum. Mannen plägade i alla angelägenheter rådföra sig med sin hustru, och hon å sin sida fann häruti endast ett ytterligare skäl att vilja hvad han ville. Från mannen och barnen till träden och blommorna i trädgården bar allt vittnesbörd om den gladlynta och ömsinta hustruns omvårdnad och sinne för huslig trefnad. Barnen erhöllo vårdad uppfostran. De sista ord man i Roubai hörde dem yttra voro på bangården derstädes, när de med modren skulle begifva sig till Paris; man hörde dem då med förtjusning säga hvarandra: ack så roligt att få återse pappa! När en af fru Kincks bekanta frågade, hvarför hon förde alla barnen med sig på resan, svarade hon: ,, min man har uttryckhgen begärt det, och jag vet, att han skulle blifva så ledsen, om han icke finge se barnen. Mot slutet af Augusti månad lemnade Jean Kinck Roubaix, för att resa till sin födelseort Guebwiller i Elsass, der han egde en fastighet och hade slägtingar, och der han ville träffa förberedelser för anläggningen af en fabrik. Ekonomisk i allt, hade han beräknat, att han skulle spara några francs genom att taga vägen öfver Belgien, och meddelade följaktligen sin hustru, att han ämnade göra så. Han bad henne äfven lyfta 5,500 francs i Roubaix bank och skicka honom penningarne i ett registreradt bref, adresseradt Guebviller, poste restante. Kinck reste, men ankom aldrig till Guebwiller. Penningsumman, som hustrun afsände dit, sinnes ännu qvar å postkontoret. Men d. 31 Aug. anlände en ung karl, hvars signalement erensstämmer med Traupmanns, till nämnde postkontor och begärde ut ett bref till Jean Kinck. , ar ni hr Jean Kinck? frågade postmästaren. ,Ja, svarade den okände. Ni kan icke få brefvet, sade tjenstemannen, ,ty jag vet, att Jean Kinck är en äldre mar. Den okände försvann. Den 2 ept. infann sig å postkontoret en annan okänd för att lyfta samman. Han föregaf sig heta Gustave Kinck, men afvisades. örsv den 7 Sept. kom den verklige Gustave Kinck till Guebwiller, der han sammanträffade med anförvandter. De frågade honom, om han kände den falske G. Kinck, och han svarade dertill ja. afven ban vände sig till postmästaren för att lyfta summan, hvilket dock vägrades honom, emedan han ej hade notarialsullmagt. Den 16 Sept. fick han från Paris ett telegram af följande innehåll: ,,Jean Kinck till Gustave Kinck. Fullmagten finnes sedan någon tid i Guebviller. Hör efter på posten. Svara. Fullmagten fanns verkligen, men var ej en notarialfullmagt, hvadan postmästaren ansåg den ogiltig. Samma dag ankom ett telegram, som kallade Gustave Kinck till Paris och anmodade honom taga in på Hotel du Chemin de fer du Nord. Af de berättelser, som föreligga oss, är det oklart, huruvida Gustave Kinck åtföljde sin far från Roubaix eller sammanträffat någon gång med honom under frånvaron från hemmet eller hvar de skiljt sig från hvarandra. Af ofvanstående vill det emellertid synas, som om Traupmann velat begagna G. Kinck som sitt verktyg, för att komma åt de 5,500 francs, sedan han på egen hand misslyckats i försöket, och att han sedan lockat honom till Paris, för att rödja honom ur vägen. Emellertid är Jean Kinck försvunnen. Af de många bref, hustrun efter hans afresa erhöll i hans namn från Elsass och Paris, är intet enda af hans hand. Antagligen har han blifvit någonstädes på vägen mördad af Traupmann, som bemäktigat sig hans värdepapper, i hopp att kunna i hans namn lyfta de summor, på hvilka de ge anvisning, och att kunna göra detta desto säkrare, om hela familjen vore tystad. Om icke tragedien i Pantin så hastigt blifvit upptäckt, kunde detta måhända i någon mån lyckats, ty Kincks bekanta i Roubaix kunde då hafva trott, att familjen efter sin resa till Paris giort med mannen någon längre resa i hans hemnejder eller annorstädes. Traupmann hade en längre tid vistats i Roubaix. Såsom landsman till Kinck var det honom lätt att göra hans bekantskap och underrätta sig om alla hans affärsoch familjeförhållanden. Något törtroligare umgänge har dock ej egt rum emellan dem. Gustave Kinck var icke, såsom förut uppgifvits, 20 år gammal, utan endast 1612. Då Traupmann häktades i Havre, hade han två ur på sig. Det ena ett silfverur, förmodligen hans eget. Det andra ett guldur — månne icke Jean Kincks? Pitfollatng af eandaf vid fal