Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1869, sida 2

allvarlig, något skygg blick, sådan man finner hos män, hvilka föra ett ensligt lif, ansigte mot ansigte med bergen. Hans ögon mötte fremlingens och sänktes; han väntade likasom för att höra hvad amerikanaren skulle säga, men det låg ej något uppmuntrande i hans tystnad. Veroniques nye vän hade hoppats få göra bekantskap med denna besynnerliga folkstam genom brodern och systern och få ett afbrott i ett lif, som för en tid hotade att blifva odrägligt enformigt. Han ville ej uppgifva detta hopp, ehuru han afstod derifrån för ögonblicket. — Adieu för närvarande, Veronique. Jag hoppas att vi skola träffas igen. — Herrn besöker väl slottet Lestrelle? an känner vår frökens morbror, Bernadou, sade Veronique, lika så missbelåten att lemna sin nye vän som han kunde vara att afstå från attstudera hennes folk, genom en ung vacker flicka. — Ja, jag måste gå dit. Adieu! — Ah, herre, säg mig först ert namn. Jag har ju sagt er mitt och min brors. — Gavarnie, svarade han småleende, och i det han lyftade på hatten då han vände sig om för att gå, märkte han att cagoten, af ett slags instinktartad försigtighet, ej ville gå tillbaka till sin osynliga bostad, medan en fremlings öga följde: honom. Då han aflägsnat sig och efter en stund såg sig om, märkte ban att brodern och systern redan hunnit halfvägs uppför ravinen, hvarvid Veroniques bjert färgade! drägt bildade en ljuspunkt mot den mörka bakgrunden; hon pratade med sin broder lika så glädtigt, som hon förut hade gjort! med Gavarnie. Bernadous svar tycktes