Det är likväl ett ansvar förbundet med hvarje granskning af personers egenskaper, serdeles när den framlägges inför offentligheten. Så mycket partiman granskaren än må vara, bör han strälva att vara något när opartisk, om ej för sanningens och rättvisans skull, dock för sitt eget anseende, för sin egen auktoritet. En ströskrift har utkommit i dessa dagar, hvars författare företagit sig att i större eller mindre korthet karakterisera Andra kammarens män under riksdagarne 1567—69. Då sådane skrifter rörande personer alltid väcka uppseende och finna talrika läsare, blir det alltid en rätt lönande spekulation att egna sig åt ett sädant skriftställeri. Kan man dermed förena något gagn för ett visst parti, som bör vara serskildt tacksamt för ett sådant arbete, så är det så mycket bättre. Så torde man också kunna rävtast betrakta anledningen till den omnämnda brochyren, hvilken ock af detta skäll bör skonsamt bedömas. Det synglas, hvarigenom förf:n betraktat riksdagens män, har lånat sina brokiga färger af i första rummet protektionismen. Den som omfattat denna lära är vän af