ven flegmatisk, så att det länge såg ut, som skulle de arma nödlidande här å orten i allsköns ro få svälta ibjäl. Men samma allmaktshand, som så ofta uppväckte räddare, då ,Israel fordom var i nöd, hade äfven här beredt sig ett redskap, genom hvilket den ville komma de arma hungrande till hjelp. Icke, som skulle det härmed vara sagdt, att Kind är så fattigt på filantrori, att ingen längre fram skulle kommit att inse nödvändigheten af åtgärders vidtagande för att afhjelpa den svåraste nöden; — men, att finna en person, som gjort välgörenheten till sin uppgift, som, då han blott kan ana, att medmenniskor lida någon brist, uppsöker dem i deras tarfliga hem, för att förvissa sig om deras ställning, och, sedan han finner denna allt annat än tillfredsställande, törsakar både egen trefnad och vinning, för att resa omkring och genom muntliga uppmaningar förmå sina bättre lottade bekanta att med sig göra gemensam sak i att vidtaga åtgärder för nödens lindrande, — att fiona en sådan — ju icke en sak, som hvar som helst låter sig göra. Dock — Kind hade en sådan; och denne är posscssionaten G. Falck på Refvesjö. Och, som detta fall ingalunda är det enda, hvari denne persons sannt filantropiska idcer visat sig verksamma, men dessa blifvit allt annat än utbasunade i gathörnen, så är det med; glädje som brefskrifvaren härmed går mångas (och deribland medlemmars af nödhjelpskomitcen)Y önskningar tillmötes att offentligen, å både menniskovännens och de nödlidandes vägnar, betyga herr Falck en så väl förtjent tacksamhet. Att de nödlidande dessutom, näst Försynen, har nödhjelpskomitåen i sin helhet och de ädle gifvarne att tacka för de så alltför välbehöfliga och välkomna gåfvorna, hvilka, förvandlade i bröd, i dessa kritiska ögonblick utgjorde måltider, med hvilka de präktigaste soupcer icke kunna jemföras, och från hvilka minnet länge skall välsignande hvila på dem, som i nödens stund ömma för nästans nöd, skulle vara orättvist att bestrida; hvarför bresskrifvaren å de nödlidandes vägnar äfven hembär åt iem de hjertligaste tacksägelser. Men den, som rarit upphofvet till nödhjelpskomitten, och följäktligen äfven dertill. att allmänna barmhertigeten här kom i tillfälle att göra sig gällande, jar brefskrifvaren velat sätta i första rummet, ingaunda af någon partiskhet för hans person, utan medan det, enligt allmänna meningen, hufvudakligen är hans merit, att södra Kind erhållit de örut redovisade gåfvomedlen och medelst dessa lifvit frälst ifrån de svåraste följderna af bristen å det nödvändiga. N-n.