Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1869, sida 1

tHHAHAAAA:: EE —-Isamt att han särskildt sökt att efter bä rista förmåga minska förläningsväsendet IJ återstående sjelfständighet och styrka. o:tfrämsta rummet verkade han i detta af 1, I seende, då han genom Arboga artikla It sökte afvända den fara, hvarmed Gustafs -testamente hotade statens enhet och väl ilfärd samt Eriks konungsliga prerogativ (Förf. anser honom ha lyckats deri, och n att Erik icke kunde skylla de olyckor, som slutligen drabbade honom, på testamentet, sldå han efter Johans fängslande aldrig d fick någon känning af furstendömenas tsjelfständighet. Iläremot skulle möjligen skunna invändas, att han, för att afvända den fara, hvarmed hertig Johans makt, såsom en i det närmaste sjelfständig furstes hotade, ådragit sig en ovilja hos denne och hans anhängare, som omsider 3blef Eriks förderf, äfvensom att om Johan soch Carl ej haft den i testamentet grunsdåde rättigheten till furstendömena, de ssannoli-t ej skulle kunnat med sådan lättnet åstadkoma den revolution, som beJröfvade Erik kroucn och friheten. Förf. berättar, huru Erik betonat och hållit vid lif konungamaktens sammanhållande kraft lika ifrigt som sadren, att han uppmärksammat ingreppen på samlällsrättens område, kontrollerat, ransakat, förmanat och bannat, dömt och straffat lika träget som kung Gustaf — ja, att han gjort mer än denne för embetsmannaväsendets utbildning. Men han framhåller tillika den skilnad i verksamhetens art, som berodde på olikheten mellan de begge konungarnas lynnen, då Gustaf visade sig som en sträng men faderlig regent, som i sin krona såg främst Sverges herrlighet och lycka, under det att Erik derisåg sin egen höghet och glans. Om Gustaf säger förf., att han band den svenska adeln i det gemensamma intressets fjettrar, så att han intet eftergaf af sina egna och rikets fordringar och behof. Påståendet, att adeln i vidsträckt mån missbrukat sin genom Vesterås recess erhållna rätt att återbörda till kyrkan bortskänkta gods, bestrider förf. på grund af Gustafs kända vaksamhet och ömhet om sitt intresse samt isynnerhet med anledning af de i recessen stadgade vilkoren. Han anser för öfrigt, med stöd af de ungefärliga beräkningar han gjort, att adelns vinst ej måtte ha varit synnerligen stor. Hvad privilegier beträffar, håller man före att de föga vunnit på hans regering och söker ådagalägga detta genom en mängd detaljuppgifter om undantagen från frälsefriheten, frälsets deltagande i gärder, frälserusttjensten etc. Om de medgifvanden, som Erik gjorde åt adelns fordringar, yttrar förf., att de voro ganska ringa, och söker bevisa detta under det han å andra sidan framhåller, att denne konung i utkräfvandet af skyldigheter var ännu strängare än fadern. Fört. talar om hans ovilja, ej blott mot konungahusets svenska anförvandter, utan äfven mot den öfriga adeln, och ser i inttandet af grefveoch friherrevärdigheen en yttring af konungens böjelse för vad som ansågs kunna öka glansen af nans eget majestät, men icke ett försök utt vinna frälseståndet. Att utdelandet af le grefliga och friherrliga kronorna möjigen kunde ha afsett att beröfva de furstiga något af deras betydelse och glans ycks törf. ha förbisett. På grund af rusttjenstlängderna och rälselängderna lemnar. förf. upplysningar m svenska adelns antal under Eriks förta regeringsår och de rustningar, som en utgjort. Vidare har han åtskilligt af etydligt intresse att meddela om frälselassens tillväxt, om de adelsbref, som tfärdats af Gustaf I och Erik XIV, om napadeln i gränsprovinserna, om lågadeln Upländerna, i Småland och i Finland. jnder det att denna lägadel var af proinsiell karakter, utgjorde den högre adeln sjelfva verket en riksadel, bildande en ;reningslänk mellan Sveriges skilda proinser, då deras talrika gods voro spridda mkring i landet, såsom förf. visar, genom n på srälselängderna grundad tabell; varaf ses, att de större magnaterna unde, såsom jordegare, hänföras till näan alla Sveriges landskap. Förf. anser en högre aristokratien berättigad att kal