Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1869, sida 1

att de stora saten sågo besynnerliga ut, och strimman af spöklikt dagsljus räckte knappast ned till lägsta trappsieget. Jag lade mitt öra mot närmaste tut, och hörde hur det sjöd och puttrade derinne. — Markattan må döpa vinet, om hon vill, sade onkel Alexander godmodigt. Marguerite klappade i händerna. — O, tack, tack! utropade hon. — Jag vill det så gerna. Hvarpå onkel Alexander tillsade Claude att hemta den lilla byttan med saft och alla arbetarne samlade sig omkring dörren och på trappstegen, och det var i sanning ett mycket spännande ögonblick. Sedan tog onkel Alexander en mugg, som blifvit lemnad qvar för detta ändamål, och fylide den med saft. Derpå tog han Marguerite i sina armar, som om hon varit ett litet barn, och steg uppför stesen, som ledde till toppen af det stora atet närmast dörren. Claude räckte upp muggen. — Mamselle måste först säga vive ie in! sade han, med mössan i hand. Hon såg ned halft förlägen och halft krattande, fattade muggen med ena hanlen och höll hårdt om onkel Alexanders als med den andra. — Five le vin! sade hon glädtigt, läppade på saften och slog det öfriga i fatet. — Pire le vin! utropade onkel Alexaner och alla hans vignerons, och detta var opceremonien. Derpå stego de ned, och alla lemnade ällaren. Onkel Alexander var den siste om kom ut. ; — Någon qvarglömd? ropade han från s fversta trappsteget.