Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1869, sida 1

AAAAAnnn DD edj Häri ser förf grundorsaken till de olyc ir, liga förhållanden, som uppkommo und 8-förläningsväsendets allt vidsträcktare ti st jlämpning i vårt land. De förbindelser m en den kunglige länsherren och mot allmoge lelsom länsbrefven uppräkna, förbisågos a a-mera, i den mån, som herrarnas makt ti e-vexte och konungamakten försvagades afsöljd af pretendentstvister och oenigh inom den kungliga familjen samt slutligt af konungarnas egenskap af utländninga Både konungens rätt att gifva län och ha rätt att återtaga dem inskränktes i föl saf dess missbruk under unionstiden. A bortgifva län såsom pant eller på lissti blef mycket vanligt under 1400-talet, oc i det sednare fallet medföljde osta rättig het till länet för afterlefsanfle enka elle närmaste arfvingar. Åiständet härifrån ti den ärftlighet, som bildar feodalismen grundval, var icke stort. Hvad läntagarens skyldighet mot krona: angick, så bestod den, som bekant är, blot i shuld och trogen tjenst, framför allt krigstjenst, under det att alla kronans in a I komster af domänerna tilltöllo läntagaren Märkligast var, att den kontingent, son denne skulle uppställa, nästan aldrig ä bestämd i förläningskontrakten. De län som bortlemnades mot afgift eller arrende räknades till konungens Fatebur och utgjorde, enligt en förteckning, som förf sanför, en betydligt mindre andel af rikets areal än herrarnes förläningar. Orsaken till att länen ej blefvo ärftliga, att den offentliga rätten ej blef erkänd som privaträtt och att samhällsmyndigheten ej blef fullkomligt förvexlad med enskild husbondemakt, anser förf. ligga i bondefrihetens styrka, i den omständigheten, att den urgamla landskapsoch häradsdemokratien fortlefde i gemensam rätisskipning och lokalsörvaltning, att hon var känslig för starkare retmedel, så att när orons tider kommo, bönderna visade, att de hade sin mening icke blott om egna rättigheter, utan äfven om rikets bästa, Om svenska kyrkan under unionstiden säger förs., att hos henne fanns föga af det sedliga förfall, som bådade omstörtning i Europas sydliga länder; men att hon bar på en svår syndaskuld, enär hon blifvit ett verldsligt samfund och derigenom kommit i strid med sin egen uppgift och med det borgerliga samfundets välförstådda intresse, samt att hon var en alltför sjelfständig och oberäknelig faktor i det politiska lifvet, för att kunna tålas i en statskropp. Hvad det sista påståendet angår, så tyckes det temligen vågadt, i följd af sin allmänna natur, alldenstund i många länder kyrkan varit en lika om ej ännu mera ,,sjelfständig och oberäknelig faktor och dock blivit tåld under många sekler — ja, intill våra dagar. Första boken handlar ,,om konungarikets uppbyggande. Huru Gustaf den förste skapande, ordnande och återställande ingrep uti det anarkiens kaos, som uppkommit under unionens sednare period, framhåller förf. på ett klart och lefvande sätt. I fordna tider, säger han, hade staten varit en tanke, som nästan vid hvarje beröring med verkligheten blifvit undanskjuten och hånad, ett begrepp, som endast ryckvis kunnat göra sig gällande, men Gustaf Visste att taga vara på detta begrepp och göra det gällande i alla samhällslifvets förhållanden. Förläningarnas mtal minskades småningom; sedan 1530 var större delen af landet lagd under ko: wungens fatabur och styrdes genom kowungens sogdar, hvilka betydligt skilde sig rån de fordna läntagarna, ithy att de oro obetydliga män, till större delen af frälse börd och konungens ödmjuka och ydiga verktyg. Ett betydligt antal förläingar funnos ännu, ty konungen fann för odt att med dylika belöna sina anhänare; också voro nästan alla läntagarna onungens närmaste fränder. I hvad mån ningsväsendet på Gustafs tid skilde ig från unionens och i viss mån bildade n öfvergäng till det moderna embetsmanaväsendet, visar förf. genom anförandet f enskilta exempel, konungens handbref I läntagarna etc. Hvad konung Erik angår, så anser förf. tt han fortgått i samma riktning som s dren och sökt tillämpa hans äsigter, le PR 5) le — — dd ———ä —L—A— — — —