Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1869, sida 1

14 dagar före midsommar, för begynnande at fisket med dörj, ty de antaga, att makrillen ej går till förr, eller åtminstone, att han ej ,biter. Följden af den lärdom, de nu vunnit om oriktigheten af dessa föreställningssätt om makrillfisket, har visat sig deri, att ej mindre än 9 båtar nu blifvit försedda med dylika garn, då man ej vill ett kommande år låta ,rå på sig af de södra kamraterna. När detta fiskesätt sålunda blifver mera utbredt, torde äfven vi blifva i tillfälle att få se hvad som nu redan existerar i Norge, nemligen en flotta bestående af flera ångare, utrustad för att, konserverad i is, bringa vår makrill till verldsmarknaden. Början med denna export från Norge gjordes för 6 år sedan af en mtr Penniston, och för närvarande arbeta 12 engelska handelshus i denna exportartikel. Afven sillfisket utgör för närvarande en icke oväsendtlig inkomstkälla. År 1867 fiskades i Spånviken ej mingre än 100,000 tunnor sill och af den i trakten af Fjellbacka gjorda fångst af skarpsill, inlades omkring 5,000 halftunnor till anjovis, hvilket motsvarar ett värde af omkring 150,000 riksdaler. Hummer och ostron äro också stationära inom Bohusläns fiskvatten; hvad den förra sorten beträffar torde en förändring afnu gällande lagstadzande, som förbjuder fångsten af densamma under en viss tid af året, vara till ringa gagn för vinnande af det mål, som åsyrtas, nemligen dess fredande under lektiden. Genom veteaskapliga rön lärer nemligen vara konstateradt, att detta mål skulle mycket säkrare ernås, om man utfärdade förbnd mot försäljning af hummer, som icke innehade en viss storlek. Försök att odla ostron ha företagits å tvenne serskilda ställen i skärgården, det ena å en konstgjord bank i närheten af Strömstad, det andra å en dylik vid Sandöfjorden, men båda kunna anses misslyckade som affärer. I Frankrike, der man nedlagt stora summor å dylika anläggningar, har man jemväl kommit till samma resultat, hvarföre man också der lärer hatva upphört med vidare försök i denna väg. Vidare äro lazfisket och det så kallade inomskärsfisket tvenne hvar för sig inbringande sysselsättningar, men jag vågar ej vidare trötta läsarnes tålamod med detaljer härom, ehuru inomskärsfisket, som till stor del torgföres i Göteborg, eger för oss ett särskildt intresse. Huru Plifver denna vara nu behandlad? Se der en fråga, som väl förtjenar att blifva besvarad, och som ingalunda utgör någon vacker bild af Göteborgs beprisade kommunalanda. Man kan ej tänka sig en ledsammare anblick än den Göteborgs fisktorg erbjuder en fardag, då de vackra och goda fiskarne ligga å gatstenarne eller i dåliga korgar, backar eller på osnygga bord. Här, om någonstädes, vore en reform af nöden, och helt säkert skulle stadsfullmäktige vinna samhällets tacksamhet, om de föranstaltade en tidsenlig saluplats för fiskhandeln. Detta skulle i sin mån jemväl bidraga till mera snygghet och ordningssinne hos den fiskeriidkande allmogen, och sålunda gagna i dubbelt afseende. Totalbeloppet af den summa, som inbragts genom här omnämnda olika fiskerier, har under förra året uppgått till omkring 600,000 rdr och sysselsatt en arbetsstyrka af cirka 3,000 personer. I och med storsjöfiskets utbredande i skärgården och dess utsträckning till aflägsnare farvatten, väcktes också hågen hos folket för sjöfarten. Derigenom att man började använda besparingarne från fisket till inköp af delar uti fartyg, utbildade sig så småningom skeppsrederirörelsen. Så fanns t. ex. uti Fiskebäcks kil för ett antal af år sedan 14 storsjöfiskbåtar, då deremot nu ingen dylik finnes, utan i det stället 42 större och mindre på främmande farvatten gående fartyg. Nästan samma exempel företer Gäsö. 4Å dessa ställen har fisket helt och hållet upphört och befolkningen utgöres endast at sjöfarande. Så är fallet till en del äfven å flera andra fisklägen, såsom Helleviksstrand, Mollösund, Gullholmen m. fl.,