Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1869, sida 1

ska religion, som i döden endast skådade engeln med omvänd fackla och vände sig med ett leende från de tomma fasorna at skelettet och lian! Hvad äro våra stora kyrkogårdar och pestaktiga hvalf mot den behagliga hvilan af en sådan scen som denna? Döden och dess förskräckliga bihang, möjligheten af förtidig begrafning; den ibland ohelgade grafven kan skrämma äfven den modigaste — men här, huru olika! Mot denna kunde krigaren se framåt med tillfredsställelse, och skönheten med undergifvenhet. Den förres rykte skulle lefva för alltid, den sednares behag skulle återvända till oskyldig aska, och älskarens tårar kunde begrafvas med hans älskades aska. Se, här är ett tårkäril! Tårarne derinne hafva längesedan återvändt till luft; men känslan, som begrof dem, är odödlig. Dessa glasurnor innehöllo offren af olja och vin; denna vackra bronzbild föreställer en skyddsgud. Allt är frid och poesi och evig hvila. — Men, sade Marguerite, — vi hafva ju ej sett någonting af de 120 liken. Hvad har du gjort af dem, kusin Charles? Begrafvit dem? — Begrafvit dem! upprepade mr Charles. — Visst icke. Här äro de, precist som jag fann dem. Såg du icke öppningarne på urnorna, som äro nedsänkta i nischerna rundt omkring rummet här — och här — och här? Och han ledde henne omkring rummet, visande henne öppningarne i botten på hvarje nisch och terra-cotta-locken i midten af hvarje. Marguerite räckte försigtigt fram handen och lyftade af ett af locken.