Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1869, sida 1

jande att nu se den snabba utveckling, hvaruti denna, kanske länets vigtigaste näringsgren befinner sig. Efter de källor, hvilka stå till mitt förfogande för uppgifters erhållande på detta område, vill jag meddela ett och annat, som torde kunna lemna någon inblick i dessa förhållanden. För närvarande är ,storfisket Bohusläns vigtigaste fiske. Det är denna näringsgren, som egentligen återfört välståndet i fiskrarnes hem, på samma gång det uppfostrat en befolkning, som i kraftfullhet och uthållighet torde öfverträffa de flesta fiskeri-idkande nationer. Det är icke längesedan Lindesnes och Skagern voro de Herkulesstoder, utom hvilka våra fiskares erfarenhet icke sträckte sig, och nu draga de sina backor på bankarne utanför Norges, Ryska Finmarkens och Skottlands kuster. Fartygen äro nu större, redskapen bättre och allting tyder på ett framåtgående, hvartill vi för närvarande torde sakna motstycke i något af vårt lands näringar. Häraf synes, att den uppmuntran, som statsmakterna egnat fiskerierna i detta landskap, burit goda frukter, och att yrket är inne på en väg, som berättigar till det bästa hopp om ytterligare framsteg. Hvad fiskens behandling ombord beträffar, så lemnar den mycket öfrigt att önska, oaktadt äfven här, isynnerhet genom förbindelsen med Aalesund och med norrmännens goda exempel för ögonen, det visat sig att en bättre ordning, trots motståndet, gör sig gällande, om ock långsamt. Såsom ett betecknande drag af fiskrarnes ovilja för allt arbete ombord med fiskberedningen må nämnas, att på ett af Finmarksfartygen vägrade besättningen att salta fisken, så att detta arbete måste verkställas genom legning. Såsom en lämplig åtgärd till förekommande af hvad en gång baron Uggla skrifvit: ,,att man icke tror det vara kabiljou om det icke luktar infamt, föreslår den nuvarande, om bohuslänska fiskets befrämjande förtjente fiskeriintendenten G. von Yhlen, att salteriidkare och köpmän må vidhålla sina kungöranden, att alldrig mottaga annat än frisk och god vara, hvilket skulle tvinga fiskaren att sköta fisken väl ombord och medtaga salt, för att icke under varma sommaren ligga med flera veckor gammal osaltad fisk i skutan, något som ej eger rum hos någon af jordens fiskeriidkande nationer. Samme författare yttrar: ,,Den utsträckning storfisket fått de sista åren är serdeles lofvande för framtiden. Storfiskaren har alla haf öppna för sig och eger rättighet att fiska öfver allt, utom på fridlyst område. Han borde fördenskull icke hålla sig till en viss plats, utan söka fisken, der fisken finnes. Att våra fiskare nu funnit vägen till Ishafvet och Nordsjöns nordligaste trakter, der de otroligaste massor af fisk hvimla i djupet och endast händer felas att taga dem, är det största framsteg, som bankfisket gjort, och kan icke nog uppmuntras, likasom det är att hoppas, att affärsmannen skallinse sin fördel att insätta sina kapitaler i fiskerierna, på samma sätt, som det sker i andra länder, hvarigenom ej allenast sjelfva fisket, utan äfven fiskens behandling och handeln dermed skulle vinna ofantligt. Näst storfisket är makrillfisket det mest inbringande, hvilket sysselsätter omkring 300 båtar, bemannade med omkring 1,300 man. När man bar tillfälle att se och jemföra huru i vårt broderland Norge denna fiskefångst, genom tillämpande at praktiska metoder för fångsten och ändamålsenlig behandling för afsättning, kan inbringa summor, uppgående, enligt hvad en beräkning at tillförlitlig person uppgifver, år 1867 till 236,000 specier, är det. med ledsnad man ser att våra fiskare knappast förtjena mera än en medelförtjenst af ett par riksdaler om dagen. Äfven häruti torde en reform ej vara långt aflägsen, att döma af den erfarenhet fiskrarne i södra skärgården fått denna sommar, då några yrkesbröder från Råå fiskläge i Skåne infunno sig i deras fiskvatten, utrustade med drisgarn. Dessa drogo oupphörligt makrill i stor ymnighet, under det att våra skärgårdsfiskare fingo åtnöja sig med att vara åskådare, emedan deras båtar lågo på land och de afvaktade den sedvanliga tiden, OR ra RE TT SAY H