Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1869, sida 1

tare kom springande till mig med nyheten, att ett litet underjordiskt hus blifvit funnet, hade intet menniskosteg ohelgat grafvens tystnad. Jag skyndade till stället. Dörren hade just blifvit uppbruten — jag klef öfver skräpet, som fallit ned på trapporna, väntade ett ögonblick, tills dammet skingrats, och fann mig öfverträda en af det gamla Roms strängaste lagar — det vill säga, med våld bryta sig in i ett columbarium. Om jag lefvat i en tidigare period, skulle jag förlorat min högra hand, blifvit dömd till grufvorna eller kanske straffad med döden. — Men hvarföre kallas det ett columbarium? frågade Marguerite. — Emedan dessa nischer likna nischerna i ett dufslag, svarade mr Charles. — Men jag önskar, att I skolen granska målningarne, som äro mycket besynnerliga. Det voro de verkligen. Några voro till en del utplånade af fukten, andra voro ännu lysande och fullkomliga. Här var en dame vid sin toilette, uppassad af tjenare — der en grupp nakna gossar, öfverrumplade af en krokodil under det de badade — en prest, frambärande offer vid altaret — en grupp af fåglar och vilda djur — en blomsterkorg etc. etc. Högre upp voro figurerna ersatta af arabesker, och taket var prydt med en bred bord af något inveckladt mönster med en grupp jägare i midten. — Hvem skulle föreställa sig, sade mr Charles efter en stunds djup tystnad, — att i detta rum sofver aderton hundra års ro? Hvem skulle i detta målade rum igenkänna grafven för åtminstone ett hundra tjugoen personer? O, visa och poeti