Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1869, sida 1

Agngnnnnnngngngngg D sträckta inom länet. Färden häröfver tager lång tid och skulle blifva tröttande, om man ej från de höga fjelltopparne hade utmärkt vackra vyer, hvilka fängsla blicken och försona med den ödsliga och kala natur, som eljest herrskar i denna nejd. Den mest effektfulla vy öppnar sig på sjelfva fjellets höjdpunkt, Eider-Bratten-. För synkretsen ligger här hafvet med dess seglare ända ut till Väderöarne och norska kusten. På aftonen och vid klar luft skönjas äfven Kosterfyrarne jemte fyrar, hvilka blänka i fjerran från broderlandets sida. Som sagdt är, sjelfva fjellet är kalt, men i dalgångarne och i närheten af sjön Långvattnet och hemmanet Äng reser sig en betydlig och grof barroch löfskog. Att i denna sparsamt bebodda trakt påträffa någon mensklig varelse, hör alltid till sällsyntheterna, och så äfven nu. Det var först vid slutet af färden, då fjellet låg bakom oss, som vi hörde röster ljuda och straxt derefter kommo i samtal med åtskilliga arbetare, hvilka forslade virke ur skogen, hvilket var af ej oansenliga dimensioner. Nedkommen från fjellet mötes man åter af herrliga och leende utsigter, då man har framför sig sjön Norra Bullaren, som går igenom trakten söderut in i Bullarons härad. Här i närheten af Torp är den historiskt bekanta Hofsäters lägerplats, der under vårt århundrades krigståg en gång Helsinge regemente uppslagit sin lägerplats. Allmogen i trakten omtalar ännu i dag huru en julafton, då folket för sitt nöjes skull, enligt gammal plägsed, affyrade kanonskott, dessa skrämde Helsingarne, hvilka trodde att norska jägarne gjorde ett oförmodadt anfall, så att de togo tll flykten i vild oordning tills de hunno Nafverstads prestgård, då de kommo till besinning, inhemtande att det var de egna landsmännen, som förorsakat den besvärliga reträtten. I förbifarten erfar man, att i den förbiflytando Torpelfven fisket visat sig mera gynnsamt sedan den nitiske siskeri-intendenten äfven der gagnat orten med råd och upplysningar. Vår väg förer oss till trakter, som äro väl bekanta genom vår frejdade författarinna, fru Emelie Carläns roman, ,En natt vid Bullarsjönk. Ett smalt vatlendrag förenar nemligen den förut nämnda norra Bullarsjön med den södra af samma namn. På föga afstånd befinner sig Nafverstads prestgård, och med den ersarenhet vi redan gjort om det sätt, hvarpå man blir emottagen och bemött i Bohusläns prestgårdar, tveka vi ej att tillsäga skjutsbonden att styra kosan dit. Att åter omtala det sätt, hvarpå man här emottogs, vore ett upprepande af förut kända fakta, men här återstår något, som väl förtjenar att framhållas, och det är bekantskapen med prosten i Nafverstad, d:r Landberg, som onckligen är en af stiftets mest fördomsfrie ovh humane prestmän. Prosten I, är väl känd för den svenska allmänheten efter hans uppträdande vid prestmötet, då han var en af de få, som talade för skarpskytte-exercisen om Söndagarne. Inem sitt pastorat har; prosten Landberg, så länge hans krai ter medgåfvo, städse nitiskt befrö.mjat folkskolans sak, hvarjemte han ordnat fattigvården så, att den kunde tjena till mönster för andra orter. Också berömmer folket i pastoratet sin själasörjare, och betecknande voro de svar jag erliöll af flera församlingsbor, hvilka sade, med en betydelsefull min: ,Jo, det var nog bättre, när prosten sjelf hade hand om v.ud angelägenheter. . Efter att ha tillbringat en stund i den aktningsvärda prostfamiljen, begåfvo vi oss till den i prostgårdens omedelbara närhet förbiflytande sjön Bullaren. Årade läsare! Att vandra omkring här uti trakter så rika på naturskönheter och minnen, att få länder kunna uppvisa mot. stycken dertill, ensamt detta är värdt en resa genom Bohuslän, ty det är visst, att vi ega i denna aflägsna bygd ett ställe, som i ett annat land skulle förraå tusentals intresserade att resa dit och bese detsamma. Hullarens lugna, spegelblanka yta störes ej af ärslag; dess Stränders