Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1869, sida 2

artig. Marguerite — vackra, egensinniga, vänliga, oregerliga Marguerite — blef min älskling så väl som min elev. Hennes oskuld, hennes sanningskärlek, hennes varma hjerta, tillvunno sig med hvarje dag allt mera af min tillgifvenhet. Hennes fel voro ett barns. Att hon var egensinnig, otålig, ombytlig, härrörde snarare af hennes felaktiga uppfostran än hennes lynnes ingifvelser. Om hon ibland var fordrande, var det emedan hon alltid fått sin vilja fram. Hennes ädelmod, hennes medfödda älsklighet, hennes glada sorglöshet, hennes lätthet att låta öfvertala sig, voro egenskaper, som ingen efterlåtenhet varit i stånd att fördunkla, som det ej var sannolikt att några blott barnsliga nycker skulle kunna upprycka. Ständigt tillsammans som vi voro, skall man kanske medgifva, att jag kunde bedöma henne mera opartiskt än de flesta andra. I alla händelser vann jag ett större inflytande öfver henne. Jag gaf hvarken vika för hennes lilla tyranni, som monsieur och madame, men jag motsatte mig det ej heller, som aennes kusin Charles. Ibland görande henne till viljes och ibland hållande henne tillbaka genom blotta kraften af vänliga föreställningar, aldrig fordrande at henne mera tålamod, än hon var hågad att gifva, och alltid behandlande henne mindre som en elev än som en yngre syster, lärde jag mig att älska henne högt och läsa hennes känsor och fel som en bok. Jag går emellerid händelserna i förväg och berättar resultatet icke af dagar, utan af veckor. Sceneriet vid Montrocher var i en liten skala, men utsökt pittoreskt. Jag har selan sett Alperna, men ingenstädes har jag sett mera romantiska dalar, mera svind