Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1869, sida 2

ej strax vid exercisens början företaga öfningar i bruten mark, utan, endast i den mån färdigheten under öfningarnes fortgång tillväxer, öfvergå till svårare och mera sammansatta rörelser. ,, Det skulle vara i hög grad orätt om ej armben jemväl gjordes förtrolig med krigsföringen på öppna fältet, hvilket krigssätt blifvit i samma mån svårare, som nutidens skjutvapen vunnit en allt större fulländning.t I hela detta räsonnemang kunde vi gifva förf. rätt, utan att våra anmärkningars giltighet blifvit derigenom rubbad. Vi hafva nemligen yttrat: , Det är väl sådana öfningar, som dessa förhållanden (landets brutna terränger kräfva, hvilka borde företrädesvis åligga armåen, men icke sådana, som afse mer eller mindre regelrätta rörelser på den stora slätten (de s.k. ,,paradmanövrerna). Vi hafpa alltså icke velat utesluta alla manövrer på det jemna fältet, än mindre velat derifrån förvisa den begynnande krigsbildningen — vi hafva blott yrkat, att regementenas öfningar måtte sedermera , företrädesvis försiggå inom sådana terränger, der vi måste och böra möta en fiende, för det otroliga fall att någon sådan vill hemsöka oss inom våra egna landamären. Det synes oss som borde vi lätt blifva enige med den aktade militären i D. B. uti denna punkt, då han nemligen sedermera , erkänner vigten och nödvändigheten af att egna all den omsorg, som förhållandena medgifva, åt manöver i bruten mark. Skiljaktigheten oss emellan lärer väl inskränka sig dertill, att vi betona något mera än han denna vigt och nödvändighet, i det vi derjemte antaga, att just de nya vapnen måste förflytta kriget från de släta fälten till alla de platser, der man kan söka skydd, förvandlande ganska sannolikt de berömda bataljerna på de öppna stridsfälten till ett jägarekrig. Häri ligger åtminstone försvarets styrka, då den försvarande, särdeles i ett land som Sverige, alltid har i sin makt att välja sina positioner. (Hade Österrike i Böhmen följt denna taktik, hade sannolikt intet Sadova förekommit.) Vi tro att det för herrar militärer, som lefva i traditionerna från bataljerna i Tyskland, och för hvilkas fantasi står anblicken af de täta, framryckande bataljonerna, som dö men icke vika — vi tro att det för dem är något svårt och utomdess påkostande, att tänka sig ett krig mellan träden, der man skjuter till måls på hvarandra såsom på villebråd — men det är likväl ganska tydligt, att det är till detta slags krig — indiankriget, om man så vill — de nya vapnen fört oss. Illa eller väl, men det är så, och vi måste rätta oss derefter. Förf:n tillskrifver oss obekantskap med landets topografiska förhållanden, när vi erinrat, att , våra försvars-terränger äro i verkligheten, när man undantager någon del af Skåne, skär och vikar, skogar, berg och kullar, insjöar och andra vattendrag, hvilket säges vara , ett obegripligt misstag-. Har han (H.-T.) då aldrig — frågar D.-B:s militär — rest genom eller på annat sätt kunnat skaffa sig kännedom om Vestergötland, eller Östergötland, eller Nerike, eller Upland, andra landsändar att förtiga? Vi äro dock ej så okunnige som den ärade militären synes antaga. Vi hafva talat, märk väl, om våra ,försvarsterränger, d. v. s. de trakter, der vi hafva att möta en fiende, som söker intränga i landet. Dessa trakter äro väl i första rummet våra kuststräckor, och de ega, med förutnämnda undantag, alltifrån Haparanda till Ystad och derifrån åter upp till Nordkap, just den karakter vi anfört, nemligen: .skär och vikar, skogar berg och kullar, insjöar och andra vattendrag, hvilka erbjuda öfverallt förträffliga försvarspositioner, såvida man förstår att välja och intaga dem. Skulle det hafva lyckats fienden att genombryta dessa våra naturliga förskansningar och intränga i landet, då veta vi väl, att vi hafva slätter både i Upland och Östergötland, och ännu djupare in i landet, i Nerike och Vestergötland, men vi bestrida både nödvändigheten och möjligheten af att med framgång möta en tiende på dessa fält. Vi måste fastmer undvika dem, för att uppleta nya förskansningar i de terränger vi omtalat, hvartill det Iyckligtvis icke behöfs att gå många mil, ty äfven våra största slättbygder äro snart.! passerade. För att förstå betydelsen häraf, må man betrakta förhållandet i t. ex. hela norra Tyskland, der man efter flera dags4 j Harscher knappt skulle kunna finna det minsta skydd inågon otillgängligare mark. mär ligger allt öppet för de framtågande kolonnerna. Här kan ock blifva fråga om! artig. Marguerite — vackra, egensinniga, s! vänliga, oregerliga Marguerite — blef min ilsklino 83 som min eleHonngsgl,