Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1869, sida 2

att manövrera och leverera batalj på öppna fältet; men hos oss är förhållandet helt annorlunda. Vi fasthålla nemligen orubbligt den ståndpunkt, att försvarskriget inom egna landamären är det enda krig, hvartill den svenska nationens kraft må användas, förkastande således på det bestämdaste hvarje tanke på krigsmanövrer utom landet, kunde också en sådan fåvitsk tanke å insteg i någon äfventyrares hjerna. Det är likväl ej endast öfningar i brutna terränger vi förordat; vi hafva också agt vigt derpå, att våra regementens öfningar skola försiggå vexelvis inom olika trakter af hvarje sådan trupps område, eler ,stånd, med: särskild hänsyn till kusterna och landstigningsplatserna, så att en fullständig kännedom måtte finnas inom hvarje regemente rörande de lokaler, hvarest man kan komma att möta en fiende. Vi hafva tillika föreställt oss, att efter en sådan noggrann bekantskap med ortförsvarets kraf, kunde man anlägga här och der större eller mindre förskansningar, med kanoner, hemtade från de upplag, som i detta hänseende finnas i Stockholm. Särskilt gäller detta om de passager, som leda till hufvudstaden. Häremot opponerar sig D. B:s militär lifligt, i det han yttrar: , Endast derigenom att armåen vid krigstillfälle så mycket som möjligt koncentreras, kan striden erhålla en för oss lycklig lösning. Derföre vore det minst lika vådligt och lika orätt, att under öfningarne för kriget inympa föreställningar, hvilka i krigets ögonblick ej kunde tillämpas, som att öda tiden med onödig handgerärsexercis och paradmanöver. Vådan och de falska föreställningarne ligga efter vårt förmenande just uti den sats, som den aktade militären här drifver och hvilken legat väsentligen till grund för vår armåbildning, nemligen armcens koncentrering. Vi kunna omöjligt på förhand veta, hvarest en fiende vill landstiga, och alltså bör å hvarje landstigningsplats finnas ett ortförsvar, som kan göra det första motståndet, intilldess undsättningar kunna anlända, hvilket måste ske, äfven om öfriga punkter dermed blottas. Och först då kan det blifva fråga om koncentrering. Detta ortförsvar kan, vi veta det alltför väl, endast ofullkomligt fyllas genom den lilla stående armå vi ega, och ligger just deri ett af hufvudskälen för folkbeväpningens nödvändighet; men vår indelta arme har dock, med alla sina svagheter, den fördelen att vara en, om ordet tillåter, lokaliserad armå, d. ä. förlagd inom landets olika delar och nära införlifvad med provinsernas befolkningar. Med understöd af beväringen, med kännedom af terrängerna samt med det biträde, som alltid befolkningen komme att lemna i farans stund, särdeles der denna, genom frivilliga skarpskytteföreningar blifvit öfvad i vapnens bruk, skulle alltså ortförsvaret, om ock ofullkomligt, dock kunna vara någorlunda betryggadt. Men ett vilkor derför är, att man uppgifver den falska föreställningen om ett krig i vårt land med koncentrering af armöen,. huru påkostande detta än må vara, när man just derpå grundar krafvet af de s. k. lusteller öfningslägren, hvilka, såsom de hittills gemenligen bedrifvits, väl varit hufvudsakligen en lek, något som vår militär väl näppeligen lärer vilja förneka. Att för de lokala regementsöfningarne man kunde , hafva åtskilligt att lära af skarpskyttarnes manövrer och marscher , anser förf. förråda ,,en så stor obekantskap med, eller brist på vilja att erkänna bestående förhållanden, att yttrandet vutan vidare vederläggning må stå för artikelförfattarens (H.-I:s) räkning. Det är Stockholms skarpskyttekär vi här haft hufvudsakligen för ögat. Denna kår har just anlagt sina manövrer och fältmarscher på de brutna terrängerna omkring hufvudstaden; man genomtågar i kedja en skog, fattar posto vid broar och andra lämpliga passager, öfverraskar och tillbakadrifver hvarandra, m. m, eller just så som ett krigförande i dessa trakter måste utföras, derest det blefve allvar af. De hinder mot sådana rörelser, som vår militär anser ligga i den skada och det ohägn, som kunde vållas enskild egendom, har staten mycket lättare att öfvervinna än en frivillig kår. Förf upplyser, att man redan kommit in på den vägen, att uniformerna skola blifva mera praktiska och mindre till ögontägnad, i det bröstbanden blifvit i infanteriets nya utredning borttagna. Deremot anser han officerarnes j,granna mössor icke utgöra några målskjutningspunkter, om de ock äro ,,otvifvelaktigt både dyra, fula och mindre ändamälsensiga