Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1869, sida 3

VIIKRUICCL 101T GFcL äanalrlgäs EIIIVATO. TIUAII har sålunda mot sin vilja tvungits in i helt andra slutföljder än de, till hvilka han ursprungligen önskade komma. Af denna svaga punkt hos en i anläggning och utförande för öfrigt i så många afseenden storartad tankebyggnad hafva åtskilliga naturvetenskapliga och filosofiska dilettanter, särdeles i Tyskland, vetat begagna sig för att åvägabringa en reaktion inom vetenskapen. Att det kroppsliga, det handgripliga är det andligas förutsättning och grund och det enda i egentlig mening verkliga, detta är ju den bakom liggande tanken hos de åsigter, hvilka funnit ett kortfattadt uttryck i slagord sådana som det bekanta af Moleschott: ,utan fosfor ingen tanke! Och ur en viss synpunkt eger denna materialismens hufvudthes utan tvifvel sitt berättigande såsom tillfyllest bevisad genom den naturvetenskapliga forskningen och erfarenheten. Allt inom tillvaron, ifrån mineralet ända upp till den tänkande varelsen, är i och för möjligheten af sin existens och egendomliga organisation beroende af vissa lagar af kemisk, fysikalisk, ja, till och med mekanisk natur. Följer man varelsernas uppåtstigande kedja inom naturens olika riken, så skall man alltid finna, att den mera konstmessigt sammansatta har till underlag den enklare, att den högre ståendes förutsättning är den lägre, att sålunda en biologisk företeelse alltid står i oskiljaktigt samband med ett kemiskt förhållande, hvilket åter i sin ordning hänvisar till fysikaliska och mekaniska lagar; det psykologiska är oskiljaktigt från sambandet med det biologiska o. s. v. Om man åter, i stället för att fästa sig vid förhållandet mellan de särskilda slagen af varelser inom det ena eller andra af naturens riken, betraktar den yttre tillvaron såsom ett helt i dess medelst stora naturrevolutioner framåtskridande utveckling, så visar sig äfven här, att det lägre förbereder det högres uppträdande, det oorganiska går före det organiska och inom detta senare det vegetativa lifvet före det animaliska 0. s. v. I framhållandet af detta i naturen rådande sammanhang, som icke medgifver några luckor eller språng, eger materialismen sitt mått af sanning. Men den ifrågavarande åsigten har med sina betraktelser och törklaringar ingalunda velat stanna blott inom naturen; den har uppträdt med anspråk på att förklara företeelserna äfven inom den andliga tillvaron. Här upphör dock materialismens vetenskapliga berättigande. Ingen naturvetenskaplig metod, ingen exakt forskning, den må nu vara huru inträngande som helst, kan tillfyllest begripliggöra det förnuftiga lifvets tvenne stora grundfakta: sjelfmedvetandet eller menniskans medvetande om sig sjelf såsom ett jag, en personlighet, och den fria viljan, hvilka båda tillsammans utgöra den menskliga personlighetens väsendtliga bestämningar. Personligheten kan endast förklaras ur en högre personlighet, icke ur det lägre, opersonliga. Inom lifvets alla grader är det icke det lägre, som är grunden till det högre, såsom materialismen felaktigt antager, i det att den förvexlar förutsättningen rör den timliga tillvarons utveckling såsom timlig med denna tillvaros yttersta grund. Den yttersta grunden, som i sig innesluter allt annat och sjelf icke är för sin tillvaro beroende af något annat, mäste vara ett sjelfständigt, personligt väsende — detta är hvad som yrkas af den idealistiska filosofi, som, i motsats till materialismens förgudning af det kroppsliga och handgripliga, antager och bevisar att det sanna varande är det andliga, at hvilket allt det sinnliga endast är ett osjelsständigt fenomen. Idealismen i sin ordning kan uppträda under olika former; länge var den Hegelska ståndpunkten den förherrskande och ännu i dag är densamma starkt rotfästad på många håll, särdeles i Tyskland. Ett större antal framstående tyska tänsare i våra dagar — vi nämna exempelvis Trendelemburg, Ulrici, Fichte d. y. Weisse, Lotze, Ritter, Chalybans — hafva dock brutit med Hegel och gifvit mer eller mindre fullständiga utkast till en filosofisk verldsåskådning på teistisk grundval. Den riktning, dessa tänkare representera, befinner sig för närvarande i kraftig tillväxt särskildt inom den nyaste franska filosofien. Vid det sätt, hvarpå filosofiens studium sedan längre tid tillbaka bedrifvits i vårt eget fädernesland, är det utan tvifvel en ensidighet, som ej är fri från vådor, att vår känuedom om den nyare filosofiens historia nästan aldrig sträcker sig längre än till den tyska filosofien. Huru många, äfven bland dem, som eljest hos oss kunna anses höra till de filosofiskt bilaade, känna väl mera än möjligtvis till namnen fransmännens Maine de Biran, Royer-Collard, Jouffroy, Victor Cousin, bland de något äldre, eller bland de yngste Lövque, Caro, Franck, Saisset, Langel, m. fl.? Den unga franska filosofien är emellertid egnad att ådraga sig en betydlig uppmärksamhet icke minst derföre, att dess undersökningar hufvudsakligast gälla psykologien och samhällsläran, områden, inom hvilka ofantligt mycket ännu återstår att eftersorska och klarare belysa. Bland denna yngre generation af franska tänkare intager Paul Janet ett framstående rum. För svenska allmänheten är han redan känd genom sitt förtienstfulla