samhetsdriften och inbillningskraften. Nordens gran-och furuskogar hafva haft sir Brage, såsom Greklands lageroch oliv. lundar sin Apollo. Greklands hjeltesaga började tidigt, mer så slutade ock dess historiska lif efter några få århundraden af förvånande blomstring, hvarunder äfven den bildande konsten nådde en hög grad af fulländning Nordens bjeltesaga stig r långt sednare fram ur häfdens morgondimmor, men hon har ock blifvit i handling fortdiktad genom tiderna, och ingen kan med visshet säga, att hon nu är slutad, ehuru halftannat århundrade skiljer oss från den tolfte Karl. Men innan den bildande konsten kan framträda hos ett folk, måste den tyngsta delen af dess historiska blodsarbete vara undangjord, dels emedan konsten alltid hemtar sin första inspiration ur en ärorik forntid, dels emedan endast det fredliga arbetet skänker den materiella välmåga, förutan hvilken man hvarken känner behofvet af mejsel och pensel eller kan tillfredsställa det, om det låter förnimma sig. Detta gäller i främsta rummet om ett folk, sådant som det svenska, hvilket måste förvärfva sitt bröd i kampen med en karg natur. Det var för våra fäder en omöjlighet att bära de offer, som stora bedrifter kräfva, helst när detta kraf lägges på ett glest befolkadt land, på ,en liten hop, och att samtidigt ega ett öfverskott qvar för sin utveckling i bildande konst. Häraf förklaras vårt sena framträdande på detta område, medan deremot sången och sagan, som lyckligtvis trifvas äfven under det låga taket och på sjelfva valplatsen, äro jemnåriga med vår nationella tillvaro. Den svenska målningskonsten — då vi afräkna hit inkallade främlingar och deras första lärjungar, — kan knappt sägas vara så gammal som detta århundrade. Den torde således ännu vara i sin tidigare ungdomsålder. Men om så är, har den börjat så löftesrikt, att man med glädje och stolthet kan emotse dess framtid. Intyg härför äro de sednaste konstutställningarne, den i Stockholm år 1866 och den i Göteborg innevarande år. Massan af de taflor, som bilda den ru pågående utställningen, rör sig på genrens och landskapets område. Så bör det ock vara. För att ega en säker borgen för sund utveckling, måste konsten ådagalägga, att sinnet är öppet för naturens och folkets lif. Der förmågan saknas att uppfatta och återgifva det poetiska och egendomliga, som rör sig omedelbart omkring oss, i det hvardagliga lifvet, kan man aldrig vänta att finna en gedigen reproduktion af det förflutna: det blir på sin höjd en maniererad och misslyckad idealism. Den högsta konstarten inom målningen, den nämligen som hemtar sina motiver ur mythen, sagan och historien, är framför andra utsatt för en sådan fara, och vinner aldrig en frisk blomstring utan vid sidan af och i förening med sträfvandet att kraftigt gripa det närvarande och återgifva det i all dess natursanning. Men å andra sidan skulle det vara förvånande, om just hos det folk, som eger en den rikaste sagoskatt och den mest lysande historia, konsten i sitt första ungdomliga framträdande skulle sakna all inspiration al de storartade och tilldragande motiver, som denna saga och denna historia erbjuda, eller misströsta om att kunna göra något af dem. Så är det lyckligtvis icke. Afven denna målningsart är tillbörligt representerad å vår konstutställning. Den svenska penseln har icke velat blifva efter den svenska mejseln, som redan skördat framgångar på det området. De äro väl ej många, de taflor, som äro att räkna dit; de böra ej heller vara det, ty enligt tingens ordning hafva endast få konstnärer kallelse att verka der, och bättre är för de öfrige att söka mästerskapet i de 8. k. lägre arterna än blifva fuskare i den högre. Men desto större uppmärksamhet förtjena dessa första försök att på duken återupplifva och gifva individuel pregel åt den fornnordiska fantasiens och häfdens gestalter. Ä Det är särskildt tvenne målare, som inslagit denna riktning och det med framgång — hrr Winge och Malmström. Begge äro å utställningen i Göteborg representerade genom taflor, som förtjente en inträngande analys af någon gedigen konstkännare. Men konstkritiken är i vårt land föga utbildad. Det är icke enhvar tidningsredaktion gifvet att ega en dess grundlige idkare bland sina medarbetare, och der han saknas, måste en annan, om ock föga kompetent, träda i stället, såvida man ej vill iakttaga tystnad. Med tystnad är dock allmänheten föga betjent. Den lyssnar måhända hellre till omdömen, som äro utgångna af inManns se RR AR RR Q — ——k