Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1869, sida 2

känsla, som nordbon eger, det fordrar anspråket på sjelfbeherrskning, det fordrar denna beräknande slughet, som alltför ofta varit förbunden härmed hos våra förfäder — ett drag, som ofta återkommer i de gamla sagorna och ännu i dag, om man får döma af norska folkskildringar, fortlefver i dalarne på andra sidan Kölen, gifvande sig tillkänna i förstäldt lugn och ordkarghet. Att måla passionen på en gång i dess utbrott och i dess plötsliga tyglande, att framställa sjudande känslor under en yta af likgiltighet är i sanning en af de svåraste uppgifter en konstnär kan förelägga sig, men Malmström har, troget följande sagans fingervisning, lyckats lösa en. Björn, berättar sagan, , kramade spjutet så hårdt, att det syntes märke efter händerna i spjutskaftet, som till slut, vid en häftig rörelse, brast i två stycken. Hvitserk kramade så hårdt i schackbrickorna, att blodet sprang ut under naglarne, och Sigurd, som skrapade naglarne med en knif, skar sig i fingret, utan att märka det. Ivar fortfor endast att fråga, men skiftade färg, och ansigtet svälde upp. Ivars karakter är förträffligt återgifven. Ansigtet och hållningen antyda på en gång kroppens svaghet och själens styrka. Det ligger i dessa gulbleka anletsdrag ett imponerande uttryck af tankekraft, klokhet och sjelfbeherrskning. Endast högra handen, som håller bägaren så, att något af mjödet hälles ut, förråder, att blodet rinner och hjertat klappar häftigare än vanligt, medan Ivar med spänd, men lugn uppmärksamhet lyssnar till sändemännens ord. Sin motsats eger han i Hvitserk, som tydligen icke fått mycket på sin lott af den äldste brodrens sans och skarpsinne. Det är en ganska karakteristisk och tilltalande gestalt ur kämpasagan, denne Hvitserk, såsom Malmström uppfattat honom. Tvifvelaktigt är, om han någonsin lyckats knäcka en af de gåtor, hvilka våra fäder roade sig med att gifva hvarandra vid eldstaden under vinteraftnarne; men säkert är, att han med fröjd lyssnar hvarje gång en skald sjunger om krigets blodiga lekar och att han med väldig röst instämmer i de glada dryckesvisornas omqväden. Han är en mån, som älskar att ,kämpa och dricka ombordoch ,njuta sitt sorgfria väsen det säger hvarje drag i detta hederliga hufvud med dess i pannan benade tjocka gula hår och dess yfviga mustascher. Godlynthet och rå obändig kraft äro i dessa drag törenade. Hans yngre broder Sigurd, som nog varit på väg att slå honom i det nyss afbrutna schackspelet, är äfven en egendomlig gestalt, full af undertryckt passion. Konstnären har tillochmed lyckats gifva honom något af fascinerande i blicken, som sagan antyder, med hans vedernamn: ,,Orm-i-öga. Dessa tre figurer äro alla kraftigt individualiserade och tecknade med slående natursanning. Icke så lyckad är deremot Björn. Det tekniska problem, som sagan i afseende på honom gaf konstnären att lösa, har haft svårigheter, som icke blifvit öfvervunna. Hr Malmström synes ock hafva sjelf känt detta och fördenskull gifvit denna figur en mindre framstående plats, hvilket gör, att denna enda svaga punkt i taflan föga stör totalintrycket af den mästerliga kompositionen med sina rika och intressanta detaljer. Till kompositionens fulländning bidraga bifigurerna — de sysslande tjenarne, kämparne vid elden och sändebudens spjutbärare, som, medan desse framföra den svåraste delen af sitt ärende, nyfiket vänder sig om, för att studera intrycket det gör på de gamle vikingarne vid härden. (Forts.) rn RR WW—