Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1869, sida 2

Haf här beslutat åntåga interpellanternas fordringar, betraktande dem, som det heter, såsom en naturlig utveckling af de redan tagna stegen i liberal riktning, mer illägganåe ,att kejsarens prerogativer skulle Yara oberörda. Härmed skulle väl skenet vara bevaradt, så att kejsaren icke skulle synas hafva handlat af den yttre påtryckningen, utan af sin oförminskade maktfullkormlighet. Det tyckes likväl som hade man å mottidan ieke låtit sig nöja med denna förklaring, soni upplästes i lagstiftande församlingen af den illa omtyckte statsministern Rouher. Det heter nemligen, att tierspartiets majoritet beslöt, äfven efter förklaringen, att vidkålla sin interpellation. Så kom en underrättelse i den officiella tidningen, att ministoren inlemnat sin afskedsansökan, hvilken af kejsaren antagits, och derefter — men också först derefter — beslöts interpellationens inställande, då under närvarande omständigheter ingen anledning längre dertill förefanns. I denna ministrens afskedsansökan ligger de sacto erkännandet af ministrarnes ansvarighet inför representationen, om man också icke velat med uttryckliga ord uttala ett sådant erkännande. Och detta är nog, ty det gäller här verkligheten, men icke skenet: : Kan och bör man förutsätta,. att dessa eftergifter å kejsarens sida icke blifva bortintrigerade under mellantiden intill lagstiftande församlingens sammankallande till dess ordinarie session, så har det NapoIconska köjsardömet utträdt ur diktaturens stadium i det konstitutionella eller parlamentariska statsskickets, hvilket, märk väl, nu hvilar på den mest vidsträckta demokratiska basis. Härmed är också folkfriheten i Frankrike betryggad och franska folket har nu återtagit den politiska ståndpunkt, hvilken tillkommer detsamma och hvilken blifvit endast tillfälligtvis öfvergifven. Så blef det Napoleon III:s uppgift, att, efter vexlande förhållanden, bygga den stora nationens välfärd på demokratiens och frihetens grundval. Den sednare har återvunnit sin position. Det beror nu uppå, om denna eftergift, ehuru den blifvit gjord redan vid blotta hotelsen om hvad som skulle följa, icke kommit för sent. Det beror på, om ytterlighetens män låta sig derigenom försona med detta kejsardöme, hvars förklarade fiender de äro. Detta är föga troligt, ty det häftar blodskuld vid denna makt och der hafva, under de 17 åren, uppstått hämnare af hvad fådren lidit. Likväl synes det vara föga troligt, att man vill tillgripa den öppna revolutionen, då nationen önskar fred och då man nu funnit hvilken makt den allmänna rösträtten gifver åt folket att, om ock blott småningom, göra sin vilja gällande. Att utur denna folkvilja republiken skall en gång utgå, synes vara ganska gifvet, men tiden derför kan vara aflägsen nog. För Europa ega de nu föreliggande händelserna utan tvifvel äfven den betydelsen, att freden nu bör vara bättre betryggad. Det är för sent för kejsar Napoleon att nu, genom ett krig, vända folkets intressen utåt, och han kan det så mycket mindre som vid de nya valen uttalades allmänt önskan att bevara freden. Denna märkliga omkastning i franska folkets betraktelsesätt bör, i förbigående sagdt, väI sentligen tillskrifvas den Parisiska fredsligans arbete och de förträffliga ströskrifter hon i många tusen exemplar spridt bland befolkningen. För de furstar i Europa, som gjort kejsar Napoleon till sin förebild och försyn, böra de. inträffade händelserna äfvenledes vara ganska lärorika. De skola nu finna det lättare att erkänna folkmakten, hvilken äfven sådane regenter velat göra sig underordnad, som hafva denna samma makt att tacka för sin höga ställning. Detta förhållande måste nu upphöra. Legitimetsprincipen är, såsom vi hoppas, för alltid försvunnen, kunnande ej ens bibehållas af de monarker, som grunda sin makt på den oafbrutna ärftligheten, än mindre då af dem, som vunnit makten på legitimitetens fall. Så måste monarkierna — såvida de skola kunna uppehålla detta system, hvilket är icke så litet tvetydigt — fatta sin ställning, att vara folkens verkställande myndigheter, med öfvergifvande af den falska och farliga föreställningen, att folken äro till för regenternas skull, för deras nöjen, för deras glans, ja för deras laster. Denna ståndpunkt har länge varit ohållbar, men alldramest måste den vara det nu, sedan den på folkmakten stödde suveränen i Frankrike nödgats åter nedlägga sitt mandat i det folks 1 händer, hvaraf han emottagit detsamma. Ty systemförändringen i Frankrike inAA — FLE—T—!yrne —