Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1869, sida 2

barbarismen), förenande och försonandg båda och gifvande scenen en enkel pathos, sådan inga ord af mig kunna tolka. — Nå, mademoiselle, sade Marguerite, — tror ni att ni kommer att tycka om trädgården? — Jag tycker redan om den, svarade jag, — och tror, att jag skall tillbringa mänga lyckliga timmar här. — O, hvad jag är glad! utropade hon; i det hon slog ihop händerna. — Hvad jag är glad — ty detta är mitt tavoritställe och Pedros också. Är det icke det, Pedro? O, du elake pojke! har du icke nu återigen varit i vattnet? Och bort ilade hon, jagad af den stora drypande hunden, skrattande af alla sina krafter, springande så fort hon kunde och sväfvande fram och tillbaka i sin ljusa klädning som en liten elfva. Och detta påminner mig, att jag ännu icke beskrifvit henne — kanske derföre att jag ej förrän i detta ögonblick, då jag stod afsides i skydd af lusthuset, en enda gång haft tillfälle att lugnt betrakta henne. Kännande Marguerite såsom jag nu känner henne, egande nyckeln till hvarje skugga af uttryck, der det kommer och går, och seende i hvarje anletsdrag någonting som är osynligt för det osäkra ögat, finner jag det mycket svårt att nu troget återgifva mina första intryck, Kanske hafva vi alla känt detta mer eller mindre — kanske ligger det förtroliga ansigtet alltid för nära att tydligt granskas. Hvad helst skälet må vara, är förhållandet så, och jag erfar det nu; må man derföre ursäkta det bristfälliga i min beskrifning. (Forts.)