Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1869, sida 2

var mycket tyst, och vi mötte ingen. Vår väg låg nedför trapporna och öfver gården, som jag sett aftonen förut. Denna gård var omgifven af små uthus, stallar och vinkällare. Till min förvåning, förde mig Marguerite rakt fram till den största och dystraste af källardörrarne, pekade på ett stort mörkt hvalf och fyra eller fem mögliga trappsteg, samt bad mig följa. Källaren var fylld med gigantiska fat, tapetserad med tunga spindelväfvar och fuktig som atmosferen i en graf. — Det är här de stampa drufvorna, då vädret icke vill tillåta dem att göra det i fria luften, sade Marguerite förklarande. — Det finns ingen annan väg att komma till trädgården, utan attgå rundt omkring. Sägande detta, öppnade hon en liten dörr vid andia ändan och förde mig ut på en smal gångstig, med ett tak af gröna grenar. Härifrån ledde en landtlig grind till trädgården. Det var en mycket anspråkslös plats, genomskuren af tre gångar, planterade på ömse sidor med en kant af buxbom, som under årens lopp uppnått en ansenlig höjd och såg ut som en massiv grön mur. Der låg ett litet nätt lusthus längre bort, och här och der blommade några tidiga blommor. De höga murarne rundt omkring voro klädda med persiketräd. En liten lanslik tornspira tittade upp tätt bakom lusthuset, och vid slutet af trädgården reste sig ett brant berg. Det var en ganska egen plats — dyster och besynnerlig, tyst och mycket enslig. Den lilla välputsade trädgården och det stora vilda berget kontrasterade sällsamt mot hvarandra. Mellan dem båda reste sig tornspiran, smärt och typisk (liksom religionen mellan civilisationen och