Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1869, sida 2

cöteborg den 14 Juli. I går eftermiddag anlände de med spänd väntan motsedda ? anderrättolserna från Frankrike rörande kejsar Napoleons såttade beslut i ministerrådet sistl. Lördag. Napoleon III stod här vid en skiljeväg, och icke blott Frankrikes, utan Europas politik berodde väsentligen på den vägjP han komme att välja. Valet Håste hafvah varit ganska påkostande. Införlifvad med diktaturens nästan oinskränkta makt, hvilken tillhör Hans jideer och hvilken han åtnjutit under 17 år, stod kejagren nu gentemot de nya anspråk, som höjdes ur skötet af den nyvalda lagstiftande församlingen. Kraften af dessa anspråk låg deri, att de omfattats af den nya kammarens t majoritet. Och detta är ett faktum, som för en herrskare i kejsar Napoleons ställning, den der grundar sin makt just på ; 1 t f folkets omröstning, måste ega den högsta betydelse. Sakernas utveckling i Frankrike har i sjelfva verket tagit en märklig vändning. Den kejserliga regeringen hade nyss proklamerat, att de försiggångna valen inneburo nationens bifall till regeringens politik, i det kejsardömets vänner blifvit i öfvervägande antal valda, trots, revolutionens ansträngningar. Den nya lagstiftande församlingen skulle, hette det, sammanträda endast för att granska fullmakterna, och så skulle det gamla systemet fortfara. Men denna fasta hållning, hvars lugn sannolikt var endast skenbart, skulle snart betänkligt rubbas. De uppgister, som redan berättelsevis ingått om det obehöriga, ja rentaf olagliga inflytande, hvilket regeringens embetsmän utöfvat på valen, hvartill kom uppenbart våldförande af rösturnornas helgd, vunno bekräftelse inom den nya församlingen genast vid dess första möten. Och när man börjat närmare räkna de afgifna rösterna, så har det befunnits, att ej mer än en million röster af verkligt sjelfständiga valmän tillfallit regeringens kandidater af kanske 8 millioner röstande, och detta oaktadt flere af dessa kandidater sett sig nödsakade att uttala ganska liberala åsigter. På åtskilliga ställen hade regeringen tillochmed funnit sig föranläten att såsom sina kandidater uppställa oberoende män, hvilkas framgång dock just derigenom sattes på spel. Den franska nationen har sålunda — det låter sig ej förneka — afgifvit sitt öfvervägande majoritetsvotum mot det nu rådande regeringssystemet, hvartill kommit ett minoritetsvotum af rent fiendtlig beskaffenhet, hvilket varit så mycket mera beaktansvärdt, som det utgått srån hufudstaden Paris, hvilken stad utöfvar ett mycket stort inflytande på det öfriga landet. Den nya lagstiftande församlingen kände således tydligt hvar den hade franska folket; den visste, att då den nu uppträdde och fordrade garantier för en verklig konstitutionell ordning, så egde den bakom sig nationen, som gillade och understödde anspråken. Så blef det lätt för den moderata centern inom församlingen att draga öfver till sig många regeringsvänner, hvilkas karakter ej förbjudit dem att gå öfver på den sida, dit makten för tillfället väger öfver. Att venstern, ehuru bärande långt vidsträcktare anspråk inom sig, skulle förena sig med centern, när set gällde opposition, var naturligt. Venstern måste nemligen se sig dertill så mycket mera manad, som befolkningen i Paris, sedan den lärt känna sin makt i sden allmänna rösträtten, tydligt visat att den icke vill någon revolution på gatornaLångt ifrån att nöja sig med att endast granska tullmakterna, samlade sig centern — under det s. k. tierspartiets fana — för att afgifva en interpellation till regeringen, som innebar anspråk på en väsentlig utsträckning af den lagstiftande (kammarens befogenhet och myndighet. Dessa anspråk utgöra ingenting mer eller mindre än den 8. k. personliga styrelsens upphäfvande, för att ersättas af en parlamentarisk, d. v.s. med ministeransvasrighet inför representationen, med en vidsträcktare beslutanderätt öfver budgeten, m. m. Skulle kejsar Napoleon gå in på dessa fordringar, eller skulle han, stödd på armen, trotsa den nya kammarens opposition, för att i nödfall besvärja densamma, tlunder namn af ,,revolution, med sina trogne satelliters vapen? Det var denna fråga, hvars svar man ; förbidat. Det var den skiljeväg, hvarpå k kejsar Napoleon befunnit sig. Han har tagit sitt parti, såsom det nu synes, för den rätta vägen.