Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1869, sida 2

har gått till Ohalons åt onkel Alexander. Stackars Marie! Det gör mig ondt att hon blef narrad. — Du talar som om du förstod att sympatisera med henne, sade jag leende, ty jag erinrade mig, att Marguerite sjelf var förlofvad. Den unga flickan rodnade och suckade. — De hålla så mycket af hvarandra, sade hon sorgset, — och de passa hvarandra så väl. En liten paus följde. Då jag var villrådig hur jag skulle fortsätta samtalet, frågade jag hvar hon plockat de täcka violerna. Hon plockade dem, sade hon, i trädgården, der hon rasat med Max och Pedro hela morgonen. — Max och Pedro! upprepade jag. — Hvem är det? Dina bröder, Marguerite? Marguerite skrattade tills tårarne runno ned för hennes kinder. — Mina bröder, mademoiselle? Ah, mon Dieu! jag har inga bröder. Det är hundarne — onkel Alexanders hundar. Denna gång kände jag mig frestad att variera mitt förhör och fråga, hvem onkel Alexander var, men jag frågade i stället, om trädgården var vacker och stor. — Intetdera, svarade Marguerite, — och likväl är den mycket treflig. Skynda er och kom och se den, innan det ringer till frukost, och sedan skall jag på eftermiddagen föra er till vår fruktträdgård, som ligger längre bort i byn, eller, om ni tycker mera om att klättra, skola vi gå till St. Christophers altare. Intagen af hennes barnsliga glädtighet, skyndade jag att sluta min klädsel och underkasta mig hennes ledning. Huset