Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1869, sida 2

ser skådespelet i all dess prakt. Färden öfver Mer de glace är ingenting för den, som är van att gå på hal is. Väl är det sannt, att ötverallt finnas djupa remnor, der en menniska spårlöst kan törsvinna, hvilket ej är ovanligy, att småbäckar, sori ständigt uppkomma och dagligen vexla plats, göra färden deröfver något svår, men guiden ställer allt till rätta. Med ullsockar på fötterna och alpstafvar i händerna, svänger man sig lätt från brant till brant; färden är angenäm och behaglig. Vår guide gjorde oss allvarliga föreställningar innan vi gåfvo oss af, böntöll att vi skulle taga en guide till, att hålla oss under armarne Åc.; men vi försäkrade honom, att vi helst undvore manlig hjelp och vore vana att leda oss sjelfva. Efter några steg lugnade sig hans oro och han yttrade: är ha vi fruntimmer af alla slag, och det är ovanligt att de förlora modet, när de se ravinerna och isbäckarne.Hvad göra ni då, guider, med sudana damerk2 frågade jag. , Vi måste bära dem på våra axlar öfver hafvet. Snart voro vi ötver. Uppstigandet var vida svårare. Det förljufvades dock genom åsynen af de vackra, röda, i knippor vexallde alprosorna, som prydde randen af Mer de glace. I hundrade och tusendetal prålade der de nyckfulla sköna, som aldrig låta slättbon skåda sina behag. Vi plockade en knippa, prydde dermed våra hattar och skärp och återtogo vägen. Jag tillstår att den var halsbrytande; ständigt uppåt på en väg, som ej var någon väg, enär den ständigt vek undan våra fötter — utan alpstafven hade den varit mig omöjlig att tillryggalägga — det var att hålla jemnvigten, att gå framåt, utan att se sig omkring — djupt under oss gapade afgrunden; på sidorna framstörtade kaskader och vattentall, hvilkas yrande skum slog oss upp i ansigtet, öfver hvars forsande vatten. man ibland fick klänga på stegar, hvilkas pinnar svigtade under bördan -så kommo vi till ett ställe, benämdt ,le mauvais pas-, der stigen slingrade sig nära klippan, i hvilken man fick hälla sig fast med tillhjelp af en ledstång af jern. Krypande på händer och fötter, med de länga kläderna dränkta i det vatten, som framsipprade ur osynliga fontäner, ibland tillslutande ögonen för att ej svindla vid anblicken af bråddjupet nedanför, gick vår väg, långsamt, ljudlöst, hela själskraften sammanfattad i sjel:berarelseinstinkten, ty ett enda talskt steg, ett ögonblicks svaghet, och ingen guide, ingen mensklig varelse hade kunnat rädda oss. Jag var icke rädd under färden, men då jag lyckligt passerat le manvais pas och såg tillbaka på den väg vi tillryggalagt, såg jerustängen som en spindelväf sväfva öfver djupet, såg den höga rgen på min unge kamrats kind, då först greps g at förfäran, och för iutet pris i verlden skulle jag velat vända tillbaka, för intet pris i verlden skulle jag nu, med kännedom auf vägen, vilja diten för mig kär person; ja, jag afråder uppktigt alla fruntimmer att väga sig derpå. Sedam har jag hört män vana vid bergvandringar i Alperna säga, att ,le manvais pasär ett farligt ställe. I en hydda vid vårt hviloställe märkte vi våra käppar och hvilade ut en timme, hvarefter nedfärden företogs. Vi gingo en bit långs brädden af Mer de glace och sägo det i alla riktningar. Skall jag säga sanningen, så hade det förlorat, ej sin skönhet, men sitt intresse; jag hade vågat för mycket och den som i sjelfva tarans ögonblick är lugn, känner sedan reaktionen så mycket starkare, ty då kommer tanken på hvad som skulle kunna ha händt. Faran var dessutom ingalunda ännu förbi: vi fördes öfver rysliga stigar, der stenarne rullade under våra fötter; vi hörde oupphörligt huru vid sidan af Mer de glace stora stenar skilde sig från moränen, och såsom riktiga skott uppsteg återljudet at deras fall ur djupet, men allt har ett slut och så äfven vår resa. På hemvägen besågo vi ,1la grotte de cristal, hvilken vid belysning var underbar. Det var en urholkning gjord i sjelfra gletschern, och vid ljusskenet ntes de klara isvaggarne hatva en djup, nästan svartblå, genomskinlig färg: vid öppningen i dagern var väggen deremot alldeles himmelsblä. Botten var dock så slipprig och full af issorja, att vi )upphorligt snafvade och måste ledas af våra guir; ett fint regn föll beständigt ifrån väggarne h luften var isig och dimmig. Utkomna i dagsljuset var det med glädje vi te oss i en vagn och återvände till bå pofais rden bade räckt s timmar,