Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1869, sida 2

(Meddeladt.y Om sköldlöss. Sköldlösskallas dessa omtalade insekter deraf att honan lik en sköld eller ett tak betäcker sin afföda, och ,,skarlakanslöss af den röda färg, som en del arter lemna. Vi vilja dock med Yinne bibehålla alla hithörande arter under slägtnamnet Coccus, gifvet af de gamle Greker och Romare, hvilka ansågo dessa varelser vara frukter ellen ock svampar på växterna. Hannarne äro försedda med vingar i likhet med en liten 2-vingad fluga och i följd at sin litenhet samt andra omständigheter svåra att få se. Så t. ex. kände man icke år 1835 med säkerhet hannarne till Coccus Lacca eller Coccus maniparus. Okunnigheten om sköldlössens djuriska natur fortfor ända till 1520, då Acosta törklarade dem vara djur; men eget nog fick IIollandaren Melchior van Ruyscher Aunu 1725 det löjliga infallet att påsta motsatsen, hvarpå han var så säker, att han derom höll vad om hela sin förmögenhet med en sin vän och motståndare; som dock, sedan han vunnit vadet, var adelmodig nog, som en god naturforskare egnar, att icke utkräfva sin vinst. Namnet Coccus härleder sig at adjektivet Coccinus, som betyder skarlakausröd, en färg, som erhålles just af den här antydda omtvistade arten Coccus cacti. Af denna färg, den uamnkunuiga kochenillen, beredes carmin, som begagnas till det. i sig oskyldiga, men dock både lycka och olycka brivgande sminket. Kochenillen utgöres af de torkade honorna at nämnde djur, hvilka lefva på Nopälplantan, en cactusart — Opuntia cochenillifera — från Mexico och Brasilien; till ett skalpund kochenill åtgå omkring 70,000 djur, och kostade ett sådant åå straxt etter färgens upptäckt 30—40 st., hvilket pris i början af innevarande århundrade nedgatt till omkring 50 rdr; i följd af den starka åtgången uppdrets dock odlingen så att priset sedermera fallit ända till 1 piaster — 4 rår per d. En annan art af Coccus, mera oersättlig tör menniskans behof, är den nyttiga Ooccus Lacca, som lefver på Ficus religiosa i Östindien och lemvar oss den verldsbekanta Gummilacran, högst nodvändig tör lackfabrikationen och mångfaldiga tekniska behof. Så t. ex. gifver den en högröd färg, hvilken har begagnats till färgning at röd lackfärg på saffian. Betänk lacksigillets betydelse under statsakten, på affärsdokumentet, i den älskades sigill — detta lack har sin källa i dessa illa. beryktade sköldlöss! En icke mindre nyttig art är Coccus maniparus, som lefver på Tamarix manifera jemte flera växter uti Arabien och Egypten, hvaraf kommer den allmänt kända både som medikament och födoämne begagnade Manna (som ej tår törblandas med Mannagryn, hvilka ära frön af ett grässlag, Mannagräs, Glyceria fluitans). Annu kunna vi nämna en Coccus-art, nemligen Coccus polonicus, hvilken uppehåller sig på åtskilliga växters rötter både i Tyskland och Sverge: och hvilken blifvit brukad som surrogat för kochenillen. emedan den gifver en ganska vacker högröd färg. Sköldlössens instrumenter, hvarmed de jörskaffa sig tödan, aro icke käkar utan ett längre, härfint ör, egendomligt konstrueradt, iföl jd hvaraf de all.. tid måste hålla sig på finare grenar och qvistar, hvars bark är mjuk, så att de kunna insticka det fina instrumentet i densamma. De äro en plåga för finare och spädare orangeriväxter, hvilka deofta helt och hållet betäcka. På större träd med: grof bark angripa de endast de finare grenarne och blitva således för dem mindre skadliga. Det har ock någon gång händt, att de i södra Europa angripit späda vinstockar och betäckt bela växten: som derigenom gått förlorad. Äfven skall det hafva inträffat, att de tillfälligtvis hindrat oliven att sätta frukt, men dessa varelser äro helt andra än de som tillhöra vårt land. I härvarande allber uppträder en art med ett obehagligt utseende, synnerligen för den som första gången betraktar dessa: djur. Man ser dem i tusendetal på ätskilliga af våra planterade trädarter; märkvärdigt nog lära: de högst sällan träffas på vilda träd. Varma och: torra somrar, i likhet med sista årets, och derpå följande mild vinter måste alltid gynna deras unveckling. Så ser man nu dessa ovingade honer, som vid första påseendet likna halfrunda orörliga svampar, betäcka de fina qvistarne, hvilkas safter de utsuga, hvarefter de, välmående, afbida besöket af den bevingade och flygande hannen, hvilken i likhet med de flesta insekthannar slutar sin tillvaro efter betruktningen. Modren lägger äggen: under sig och rufvar på dem tills de äro utkläckta, då hon dör, lemnande sannolikt sin kropps safter till de späda ungarnes första uppehälle. Under ma förvandlingar utkryper sedermera det nya lägtet, för att söka sin föda På spädare qvistar, npyarest de fästa sig med sugröret och på så sätt bibehålla sin tillvaro; skulle starkare regnvader nträffa under denna tid, lära de väl dock gå för-. orade. Den som först vetenskapligt skref om dessa mekter var Strobelberger 1620, och sedan Lime, dabricius, m. fl, jemte Modeer — en moncgrai Göteborgs k. vet.och vitt.-sällskaps handl. 1773 —och Dalman uti k. vet-akad. handl. 1825. E.