Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1869, sida 2

axeln och höll det andra framför sig likt ett svärd. Från den lilla kyrkan hördes en ensam kraftig mansstämma. Än tilltagande, än aftagande bar den uttrycket af en innerlig öfvertygelse. Matrosen vände sig om. — Ensam och öfvergifven! denna tanke uttrycktes i hans rörelse. En grönsiska satte sig på den honom förblindande kransen likasom för att vänligt trösta och kyssa honom. — 0, hvilket gräsligt hån! Hon hvässade blott sin näbb mot hans spetsiga näsa och qvittrade spotskt. Matrosen stod likasom förstenad af harm. Grönsiskan ämnade för andra gången bryna sin näbb, men en lätt vindstöt kom den arme sjömannen till hjelp. Ursinnig svängde han sina årblad rundt omkring, så att grönsiskan förskräcktes och flög bort, hvarefter han trotsigt vände Sitt ansigte mot kyrkan, likasom för att bjuda ödet sin panna. Ännu alltjemt hördes den allvarliga mansstämman derifrän. Omkring honom ekte det klara solskenet, och mellan de ätt gulnade bladen hviskade det sakta. En flock dufror kretsade öfver uthusyggnaderna. På den dammiga vägen oade sig en skara solbrända barn med let omtyckta kulspelet. Grönsiskan sjöng ryggad genom afståndet från den lille istre sjömannen, och högt uppe i den lå ethern jublade lärkorna. Men i den murgrönkransade och blomterprydda kyrkan vexlades ringar; trogna änder lades välsignande på älskade hufuden; tårar af glädje och förtjusning länste i ögonen, medan blickarne rikta