Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1869, sida 3

hålla sig, behöfva vi väl icke ådagalägga. Omedelbart efter nämnda fras kommer följande: Till följd deraf, att kolonier från alla Medelhafvets kuster sammanträffat i Grekland, blefvo nationaliteterna slutligen så omblandade, att knappt några spår återstodo af de ursprungliga egenheterna. Detta tycks visa, att förf. har icke stort bättre reda på förhållandena i det gamla Grekland än på dem i Judeen, enär historien icke vet något af denna kolonisation, hvarom han talar. För öfrigt kan mot hela det lilla arbetet anmärkas en stor ojemnhet och betänkliga luckor, som göra att den uppfattning af filosofiens utveckling, som derigenom bildas hos den med ämnet obekante läsaren, blir dunkel och fragmentarisk. Dessa luckor bero väl till en del på förf:s redan omnämnda tredelning af systemernas massa, alldenstund åtskilligt, som alltför uppenbart ej kunnat passa in i något af de trenne facken, uteslutits eller framställts ofullständigt och skeft. Så talar förf. visserligen åtskilligt om eleatiska skolan, men icke ett ord om Heraklit och hans försök att lösa den grekiska filosofiens hufvudproblem genom att förklara verldsprocessen ursprunglig och urväsendet sjelft inbegripet i en evig oafbruten vexling. Detta är ett desto tadelvärdare förbiseende, som den eleatiska och herakleitiska riktningen bilda, enligt hvad erkändt är, den grekiska silosofiens djupaste och ursprungligaste motsatser. Icke heller har förf. omnämnt Anaxagoras, ehuru han obestridligen är en af den grekiska filosofiens första periods mest betydande tänkare och synnerligt märkvärdig derför att han är den förste bland dem, som på spekulationens väg kom till det resultat, att verldens uppkomst bör tillskrifvas ett intelligent andligt urväsen, som känner och beherrskar allt. Det är förmodligen ej för utrymmets skull som förf. tillåtit sig dessa luckor, alldenstund han haft tillfälle att lemna rum åt diverse värdelöst småprat om mindre vigtiga personligheter och åsigter. För öfrigt har den nyare filosofiens period blifvit ännu knapphändigare frannställd än antikens och medeltidens. Såsom exempel på otillförlitligheten af författarens uppgifter kunde vi, utom de. ofvan anförda, nämna många misstag, men vi inskränka oss att meddela huru förf. omtalar Seneca, ,,emedan, upplyser han, det är ur hans arbeten, som kristendomens stiftare hemtade sina grundsatser! om förakt för materiella njutningar och: om lösgörelse för verldsliga egendomars välde. Säkert skall förf. icke lyckas öfvertyga en enda läsare, att Kristus studerat Senecas skrifter, som väl till större! delen, om ej alla, skrefvos efter Hans död. ! — Ett annat uppenbart misstag är uppgiften, att Philo stiftat den nyplatonska skolan och Plotinus blott fortsatt den. Det beror naturligtvis på en förblandning af denna skola med den judiskt-alexandrinska religionsfilosofiens. j