Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1869, sida 3

religionssilosofiens. — Tal och esthetiska ashandlingar af Bernhard Elis Malmström. Örebro, Åbr. Bohlin, 1868. Den första afdelningen utaf detta häfte är hufvudsakligen af panegyriskt innehåll. Först förekommer talet vid Carl XIV Johans regeringsjubileum, hvilket utgör en liten serie af tidstaflor, ämnad att visa hvad Sverge var före denne konungs ditkomst och hvad det blifvit genom Skuggorna äro naturligtvis helt och hål aflägsnade från den sista t Johans regeringstid — och mer, som om vår dynastis s med ett magiskt trollspö framkallat m teriellt välstånd och yppig kultur i ett ti förene af de hårdaste pröfningar hemsö hans styrelse. et aflan — Carl det förekomamfader hade a1t land. Af det följande talet, som hållits till minne af konung Oscar I, finner man dock, att mycket återstod att uträtta, om Sverge skulle bli ett fritt och lyckligt land, och detta myckna gjorde den vise och milde sonen till ,,hjeltekonungen. Prof. B. E. Malmström är nu död, så att han ej kan komma att hålla något loftal öfver vår hu lefvande konung för det fall, att hans regeringsjubileum skulle komma att kräfva något sådant, eller hans frånfälle ge anledning dertill; men vi hålla före att den panegyriker, som i ett af dessa fall uppträder, skall visa med de lifligaste färger, haru oändligt mycket han har uträttat för Sverge, så att måhända både fadrens och farfadrens regeringstid skola träda i skuggan för hans. Och sedan panegyrikerna tystnat, kommer den omutliga historien och skiftar rättvisa. Talet ,,på femtionde årsdagen af Sverges och Norges förening är att betrakta som ett appendix till panegyriken öfver Carl XIV Johan. För öfrigt innehåller det sanna ord angående den politiska betydelsen för vårt land af de begge brödrarikenas förening. Synnerligen intressant är minnestalet öfver Erik Gustaf Geijer. Uppfattningen at den store mannens begåfning, skaplynne och karakter tyckes bära sanningens prägel, och hela framställningen vittnar om verklig inspiration. Bedömandet af hvarje särskilt utaf Geijers arbeten röjer den skarpa blick och det säkra omdöme samt den värma för höga idter, som utmärkte Malmström i så ovanlig grad. Talet öfver Frans Michaöl Franzän (författarens inträdestal i Svenska Akademien) ådagalägger äfven den sällsporda förmåga att karakterisera, icke mindre personligheten än författarskapet och de vittra alstren, som förefanns hos Malmström. Han har här återgifvit Franzöns bild med beundransvärd trohet, med verkligt plastisk fulländning. Det finns ingen sida hos den så rikt begäfvade, som cj är framhållen, och den berrliga gestalten framstår verkligt förklarad, såsom förf. också sjelf medgilver. Franzens rika snille och utomordentligt sköna karakter göra hvarje ideali sering öfverslödig, och derföre har här panegyrikern kunnat lemna rum åt biografen Icke desto mindre vittnar ett och annat! älle om den förres metod. Så egnas utsökta loford åt Franzens ,,Carl och Emilie; eller en afton i Lappland, ehuru uti talet; öfver Atterbom om detta stycke yttras, att: det är det svagaste af Frapzöns poemer och temligen tröttande. I Talet öfver P. D. A. Atterbom är deremot ingen panegyrik. Förf. fick här anledning att gifva luft åt sin förbittring öf-! ver Tysklands romantiker, och deras lö junge Atterboms litterära ungdomsver samhet blef i sammanhang dermed här bedömd föga mildare än i Malmströms