Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1869, sida 1

förhöjning af skatten på spritvaror, en liten ölskatt (stor vrede inom riksdagsdeputeradenas leder), petroleum-skatt, gasskatt, reglering af vexelstämpeln med obligat förhöjning, skatt på börsaftärerna, allmän gvitinings-skatt, slutligen beskattning af resandet på jernvägar. Kan väl solsken följa på ett sådant ösregn? — Medgifvas måste, att hur brokigt förslagen än må förete sig, de dock sammanhållas af ett visst system. Man vill beskatta de särskilda samhällsklasser, hvilka hängifva sig åt en på visst sätt nödvändigblifven lIyx, och man söker alltid att kedja tvenne motsvarande klasser vid hvarandra: skall likördrickaren betala högre skatt, så måste äfven öldrickaren beqväma sig dertill; petroleum-konsumenten skulle känna sig sårad, om hans granne finge låta sin gas lysa obeskattad, o. s. v. — Hur upptog nu riksdagen skatteregnet? Öfver all förväntan ogunstigt. Inom kort såg man de särskilda klasser, på hvilka skatterna voro beräknade, uppträda med sina partikularklagomål. Spirituosafabrikanterna — för öfrigt till största delen konservativa och regeringsvänliga — tillropade förbundskommissarierna: I stån i begrepp att ruinera jordbruket. De öldrickande liberale väsnades öfver, att man undertryckte bryggerierna, dessa nyttiga, populära institutioner, och slutligen hände det oerhörda, att Frankfurter-baronen Rothschild, hvilken hittills såsom riksdagsmedlem endast tyckts känna tystnadens pligt, upphof sin röst, för att förklara, det börserna ej kunde bära den dem tilltänkta skatten. Man kunde tydligt se, att verlden ledes af intressen. Härtill kom ytterligare den allmänna betraktelsen: hvad ha vi att skaffa med Preussens deficit? Slutligen träffade det demokratiska partiet pricken: gören besparingar i militärbudgeten, och I skolen få pengar tillräckligt att betäcka alla deficits — ett råd, som med indignation tillbakavisades; ty militärbudgeten har blifvit ett noli me tangere och oantastligt som gudomen. Trots några mycket snillrika och innehållsdigra tal af förbundskanslern, föllo samtliga skattepropositionerna igenom, endast med undantag af vexelstämpel-lagen, af hvilken äfven utländska stämplar, som cirkulera inom förbundsområdet, drabbas. Grefve Bismarck, hvilken alltid känner ett nederlag såsom en honom personligen träffad motgång, har äfven tagit sig skatteprojekternas öde djupt till sinnes, så mycket mera, som han på sednaste tiden hade gjort stora ansträngningar, för att träda i fri personlig förbindelse med riksdagsmedlemmarne af alla partier och genom sin gästvänlighet förvärfva sig och sin politik vänner: hvarje Lördag var hos honom stor mottagning, hvarvid isynnerhet medlemmarne af det vigtiga national-liberala partiet hade att glädja sig åt en förekommande älskvärdhet. Men gästfribeten kan på sin höjd bringa principerna till ögonblicklig tystnad, icke tillintetgöra dem. Denna erfarenhet synes ha ådragit förbundskanslern ett återfall i hans förra nervsjukdom. Han var ej i stånd att den 2 dennes öppna tullparlamentet. Skatteförslagens öde vid riksdagen har jemväl en mycket djup politisk betydelse. Det uppenbarar ett organiskt fel i vår stora parlamentariska apparat. Grefve Bismarck tycker om, eller anser för nödvändigt, att spela med partierna. Så länge det var fråga om att genomdrifva politiska lagar, var det mycket beqvämt att med herrehuset spela mot de liberala i deputeradekammaren, med deputeradekammaren mot riksdagen, med riksdagen mot herrehuset. Ville preussiska landtdagen ej vara medgörlig, så försökte man komma öfverens med riksdagen, och en institution, som ej fann någon anklang hos riksdagen, kunde dock måhända genom landtdagen bringas till stånd. Någonstädes funnos nog skuldror, som beredvilligt öfvertogo ansvaret. Nu, vid frågan om nya skatter, visar det sig, att den parlamentariska apparaten har sin egen vilja och å sin sida spelar med förbundskanslern. ,I penningesaker upphör godlyntheten, säger ett ordspråk hos oss, och för att undgå ansvaret att hafva pålagt I folket nya skattebördor, hänskjuter landtRas