dagen regeringens penningefordringar til riksdagen, denna skickar dem tillbaka ti! landtdagen, och ministrarne få sjelfv tillse, hur de kunna hålla statsmaskinen gång. Detta leder till odrägliga förhäl landen. Vi behöfva, för att undvika dy lika, en solkrepresentation, som ej har at dela sina rättigheter och skyldigheter, sin privilegier och sitt ansvar med någon an nan korporation. Summa summarum: ma: skape ett tyskt parlament, som i sig upp tager alla speciallandtdagar! Vid det öfverflöd på parlamentarisk: korporationer, som Tyskland eger, är de ej underligt, om de parlamentariska se derna och bruken öfvergå i befolkningen kött och blod. Förtroligheten med dess: bruk visar sig öfverallt, isynnerhet äfver vid de stora mötena, på hvilka serskilds stånd bruka diskutera sina intressen. Jag asser här företrädesvis de s. k., Vandringsmötenal, d. v. s. möten, hvilka med bestämda mellantider hållas än här, än der mellan personer med gemensamt kall och gemensamma intressen från alla Tysklands trakter. De mest betydande af dessa Vandrings-möten äro filologernas, läkarnes och naturforskarnes, juristernas, landtoch skogsbållarnes, historieforskarnes etc. Veckan efter Pingst hade vi i Berlin det allmänna tyska läraremötet, som var besökt af 5-a 6,000 lärare och lärarinnor. Man öfverenskom här om samtidens brännande frågor, om skolans skiljande från kyrkan, om spörjsmålet, huruvida hvarje skola måste bära karakteren af en bestämd religiös bekännelse eller ej, om skolans sammanhang med den sociala frågan etc. etc. Bland gästerna utmärkte sig isynnerhet en af sin regering komiterad fransysk lärd genom sitt lifliga deltagande i förhandlingarne. Med mötet var förenad en utställning af skolmateriel, hvaribland företrädesvis materielen till de alltmer omtyckta leksalarne för små barn (,,Fröbelska Kindergärten) vann mycket bifall. Samtidigt egde i Breslau de tyska landtoch skogshushällarnes vandringsmöte rum, till hvilket ganska många ungrare infunnit sig som gäster. Dessa herrars möte är kändt såsom det muntraste och trefligaste af alla vandringsmöten, ty dess medlemmar känna sig berättigade och förpligtade att låta sina teoretiska öfverläggningar om alla ting på fältet och i skogen omedelbart esterföljas äfven utaf praktiska undersökningar af vederbörande produkters godhet, och dervid konsumeras städse en fabelaktig mängd af dessa produkter i form af öl, vin och likör, kokt, stekt och rökadt kött. Den tyska protestant-föreningen, om hvilken jag redan i ett föregående bref lemnat meddelande och som öfverallt har att glädja sig åt ett lifligt deltagande, har äfven å sin sida antagit den godkända vandringsseden. För några få dagar sedan höll åen i Worms — den stad, der Luther inför ; kejsare och riksdag uttalade orden: Här i står jag; jag kan icke annorlunda! — ett stort, af 20,000 deltagare besökt möte, för att ge påfven ett svar på inbjudningen till konciliet. Man förenade sig om en energisk demonstration. Det fattade beslutet förtjenar att bli närmare kändt äfven hos er, hvadan jag här vill meddela hufvudpunkterna. Sedan mötet, i medvetande om reformationens religiösa, moraliska, politiska och sociala välsignelser, offentligt och högtidligt inlagt sin reservation mot den i den ,,apostoliska skrifvelsen af den 13 September 1868 till de evangeliska riktade uppmaningen att återvända i den romersk-katolska kyrkans gemenskap, säger det: 2) Alltid gerna beredda att på det rena evangeliums grundvalar förena oss med våra katolske medkristne, protestera vi ännu i dag lika bestämdt, som för 350 år tillbaka Luther i Worms och våra förfäder i Speier, mot hvarje hierarkiskt och presterligt förmynderskap, mot allt andligt tvång och samvetstryck, isynnerhet mot de statsförderfiga och kulturvidriga Principer, som utalats i den påfliga encyklikan af den 8 December och i den dermed förenade sylabus. 3) Åt våra katolske medborgare och medkristne räcka vi, här vid foten af Luthers minnesvård, på de för oss och dem emensamma grundvalarne af den kristliga ndan, det tyska sinnelaget och den moerna kulturen, broderhanden. Vi vänta leremot af dem, att de skola ansluta sig Il oss för skyddandet af vårt för närvaande hotade högsta nationella och andliga oda, i striden mot den för oss och dem emensamme fienden till den religiösa freen, den nationella enheten och den fria ulturutvecklingen. 4) Såsom hufvudorsak sig Il den religiösa splittring, hvilken vi djupt eklaga, förklara vi de hierarkiska villfalserna, men isynnerhet jesuilerordens anda ch verksamhet, hvilken orden bekämpar DA:: 333 Tätt efter honom fåljde Whitalaaf Tan Iota. I HB OH UU AO — UB. — — —