Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1869, sida 1

båda. Du blir en annan menniska, — och om jag får lefva, — skall ,,Dougal bli en hederlig karls — namn; och nu — farväl, Sonny; — skulle du komma till Skottland, — så helsa det kära höglandet från mig. Mac Leary svarade med en krampaktig handtryckning och drog sig tillbaka. För Dougals ögon sammanblandades alla föremål, och hans ögonlock slötos. Då lade säckpiparen sin hand på den sårades af kallsvett betäckta panna och sade högtidligt: — Dougal, om du än hade fört ett tiofaldigt syndigare lif, så skola de ord du nyss yttrat försona mycket. Lef väl, — blif din föresats trogen, — mig återser du aldrig. Dougal ville svara, men rösten svek honom; deremot bevisade ett mildt leende, hvarmed han blickade upp mot gubben, huru godt dessa ord hade gjort honom. Stödd mot Mac Leary och åtföljd af den i full krigsdrägt prålande indianen, lemnade den gamle högländaren rummet för att sammanträffa med Wohiteleat på det öfverenskomna stället. Dougals blickar voro riktade mot der stängda dörren, likasom hade han väntat någon derifrån. Qvarnen slamrade entonigt, stormen tjöt med oförminskad kraft; sönderslitna molr jagades öfver himlen och tycktes ligga en förbittrad strid med fullmånan, som är öfvergöt det nattliga landskapet med et mildt ljus, än smyckade molnen med di I skönaste ljusränder. Dougal hade inslumrat, plågfri och nöjd — för att aldrig mera vakna. Men i det stora rummet i en annan de