Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1869, sida 2

lomlig, vild melodi, synbarligen utan att märka att någon nalkades honom. Flera minuter betraktade Fortis den förvittrade gubbgestalten med växande deltagande. Ett djupt medlidande intog honom, och ofrivilligt sökte han föreställa sig den imposanta gestalt, som den jättelike skotten måste hafva erbjudit i yngre dagar, ehuru han nu satt der så skenbart svag, som skulle sjelfva tonerna från instrumentet kunnat skaka honom. — Ha de båda unga damerna lyckligen återkommit till sin väntande mor? sade Fortis slutligen till gubben, då den sistnämnde lät munstycket undfalla sina läppar och endast genom armens tryckning tortsatte musiken. — Jag har väntat på er, svarade Rob, i det han öppnade ögonen och riktade dem mot Fortis, och tillika lät han säckpipan tystna. — Väntat? frågade Fortis förvånad. — Ett helt solhvarf, en dag och en natt. Men jag visste att niskulle komma, svarade gubben, och ett välvilligt leende öfverflög hans jernhårda, skrynkliga drag. — Kvarför kom ni inte till huset der jag bor? Ni har säkert något uppdrag till mig, jag anar det, och det skulle ha fröjdat mig att få veta det redan i går. — Från det guldlockiga barnet? frågade gubben med samma vänliga leende, — ah, jag vet det, jag har sett det; den unga solblomman har slagit rot i fremlingens hjerta; det kunde inte vara annorsunda. Ni har ögon, som äro skapade för att blicka öfver Mac Ivors ängar, och ett ansigte, som förtjenar att införlifvas i familjen. Jag har inga uppdrag, unge man, ehuru jag vet att hon gerna skulle ha