Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1869, sida 2

ida, som trodde, att 1852 års författning kunde nottaga åtskilliga förbättringar. Kejsarens initiaiv har plötsligt förändrat denna situation, och till ölje häraf har regeringens terräng utvidgat sig ill alla de elementer, som blifvit införda i det litiska lifvet genom lagarne om församlingsoch oressfriheten. Den omedelbara följden af denna politiska utveckling har varit, att hvarje kandidat, som icke rentaf är emot kejsarens dynasti, för framtiden kan blifva accepterad af regeringen, samt att hans anfall mot förvaltningen, till och med om de skulle leda till ett nederlag för densamma, icke afgjordt kunna räknas oppositionen till godo. I England, Italien och de konstitutionella länderna är regeringen i allmänhet organiserad som parti; det är derföre naturligt, att den förlorar allt, hvad dess motståndare vinna. Franska regeringen deremot, som ställer sig i direkt förbindelse med valmännen, kan endast lida nederlag genom de yttersta partiernas seger; i hvarje annat fall kan det icke vara tal om något egentligt nederlag, enär regeringen — efter dekretet af den 19 Januari 1867 — icke längre är skiljd från det liberala partiet genom någon princip, utan endast genom frågan om den lämpliga ticpunkten. Konung Ludvig Filip kunde icke införa den allmänna rösträtten utan att förneka sin regerings ursprung; kejsar Napoleon deremot är vald genom allmän omröstning; den princip, som är orsak till hans upphöjelse, kan icke dragas med i striden, huru mångfaldiga än partierna äro, och hvilken lösning än de frågor få, som sätta dem i rörelse. Det är under dessa vilkor, som den kejserliga regeringen nu framträder för sina valmän. I utlandet inbillar man sig icke sällan, att den franska regeringen i grunden icke är något annat än ett parti, som leder statsstyrelsen, under en viss följd ef år, men att den allmänna rösträtten kan kullkasta densamma genom att sätta ett annat parti, som så småningom förvärfvat sig inflytande och popularitet, i dess ställe. Så är fallet med de vanliga parlamentariska förhållandena; men det förhåller sig annorlunda med 1852 års författning. Man hängikver sig i Tyskland, England och Italien endast alltför ofta till beklagliga villfarelser med afseende på våra förhållanden, emedan man förlorar dessa omständigheter ur sigte. Det frågas nu: hvilket resultat skola de nästa valen få? Det är visserligen svårt att härpå lemna ett tillfredsställande svar på denna fråga, men det kan dock vara till nytta att varna den allmänna meningen i utlandet mot beräkningar och suppositioner, till hvilka den endast alltför lätt hängifver sig. I Paris utgöra oppositionstidningarne flertalet, och det är dessa, som måhända hafva de flesta läsarne utanför Frankrike. Hvad läser man i dessa tidningar? En valkrönika, som omfattar alla oppositionskandidater och understödjer dem på det kraftigaste. Man förutsäger deras seger med en tvärsäkerhet, som måste komma hvar och en att le, som genom personliga förbindelser skaffat sig en noggrannare kännedom om det verkliga förhållandet i den eller den valkretsen. Dessa försäkringar kunna vara mycket uppriktigt menade, enär det ligger i den menskliga naturen att tro det man önskar; men det skulle vara barnsligt att sätta lit till dylika systematiska förutsägelser om seger för de kandidater, som ej äro fästade vid regeringen. Enligt den allmänna valrättens natur skall man lätt blifva sviken härvidlag. Antag t. ex., att det uti någon af valkretsarne i provinserna, hvilka ej sällan räkna 35,000 valmän, finnas blott 500 personer, som rösta för oppositionens kandidat; detta skulle då vara tillräckligt för att gifva dennes namn en spridning, som vore nyttig för hans intressen, eller åtminstone framkalla de uppmuntrande, ja, t. o. m. lyckönskande yttranden i de tidningar, som lemna honom sitt stöd. Hvilket inflytande utöfva emellertid dessa 500 oppositionsmän i verkligheten på utgången af valet? Under ett belt år har man endast talat om dem och den sammanhållning, som är emellan dem, men — på valdagen möter valmännens stora massa, och man får då se, att lösningen af dramat icke i ringaste mån står i förbindelse med det sätt, bvarpå stycket kommit på scenen! Att det skall komma att gå så till i många valkretsar, derom äro vi fullt förvissade, och i denna omständighet ligger för betänksamma män ett afgörande skäl att uppskjuta sitt omdöme om den förväntade utgången af de förestående valen. Med hvad vi i det föregående yttrat, är det emellertid ej vår mening att vilja säga, det mängden af valmännen i vårt land fortfarande är lika böjlig och lika lydig gentemot administrationen, som den varit vid föregående tillfällen. De förändringar, som under de sednaste åren skett i konstitutionen, och det uppvaknande af allmänandan, som blifvit en följd deraf, har nemligen icke kunnat annat än gifva styrka åt den allmänna valrätten. Mera än vid något föregående val söka krafterna derföre denna gång att sätta sig i rörelse samt att intaga en fast ställning under de strider, hvartill de äro inbjudna. Efter vårt förmenande skulle man emellertid i hög grad bedraga sig, om man verkligen inbillade sig, att denna ifver nödvändigt borde tolkas som ett för kejsardömet ogynnsamt tecken. Befolkningen på landet kan mycket väl hafva en mera liflig känsla än förut af, att det är en nödvändighet att föra kontroll öfver regeringen; den kan än vidare lägga större vigt vid att välja deputerade, som äro sjelfständiga i detta ords verkliga betydelse, men deraf följer icke, att folket skulle hysa längre gående afsigter, och man kan vara temligen viss på, att det icke heller så gör. Landtbefolkningen är — och detta med rätta — öfvertygad om, att regeringen ej har något att frukta af en lagstiftande församling, som blir sammansatt af män sådane som de nämnde, samt att en sådan församling snarare förstärker än försvagar densamma. Alla de politiska lidelser, som jäsa i de stora städerna, göra antingen intet intryck på landtbefolkningen, eller ingifva den blott förskräckelse, och om man vill vara uppriktig, måste man medgifva, att härom icke kan råda det ringaste tvifvel. Under dessa förhällanden torde man väl vara berättigad att yttra, att det är en viss grad af sannolikhet för, att den nya lagstiftande församlingen — hvad partiställningen angår — icke skall blifva väsendtligen olika den, som nu blifvit upplöst. Den radikala oppositionen skall på sin höjd komma att räkna fem eller sex namn, den konstitutionella oppositionen skall få obetydligt flera medlemmar än förut, under det hela den öfriga delen af församlingen kommer att tillhöra majoriteten, hvars medlemmar skola ansluta sig till regeringen. Hela skillnaden blir, att denna majoritet skall göra större anspråk än förut; den skall blifva nogare med, att regeringen iakttager mera regelmässighet, och majoriteten skall göra mm FT—TD— —-——2— ——